Allemansrätten – anarkirätten del 2

Här fortsätter min genomgång av NVV:s rapport 6470. Det är planerat totalt 10 delar. Kaptitelrubriker är hämtade från rapporten.

AR bakgrund och historia
Klas Sandell, pekar ut författaren till del 2, Margaretha Svenning som en ledande person i NVV:s expertpanel för allemansrätt. Hon nämns också först av alla dem som bidragit till hans kunskap på området. Hon är alltså i högsta grad insyltad i den fråga hon ombetts utreda.
Sandell har i vart fall det goda omdömet att nämna landsbygdsbor och markägares roll i frågan om AR, även om detta ligger vid sidan om utredningsuppdraget.

Sandell kallar AR för ett frirum definierat av gråzonsgränser mellan andra lagstiftade gränser. Jag kan ge honom visst fog för den beskrivningen, även om det ger utrymme för vitt skilda tolkningar. Det allvarligaste är inte vad han skriver, utan vad glömmer eller underlåter att skriva. Han nämner de fyra områden han anser avgränsar eller definierar AR: hemfriden, ekonomisk skada för markägaren, naturskyddet, samt markanvändningens fysiska utestängning av allmänheten.

Han glömmer alltså totalt markägarens rätt att hävda rådighet över sin egendom. I princip innebär denna lapsus att han underkänner denna aspekt av markägandet.
Ändå skriver han redan i nästkommande stycke att det är problematiskt att AR:s inskränkningar ligger i Miljöbalken, MB, och att därför störningar för markägaren getts betydligt mindre skydd i lagtexten än generell störning av naturen. Han skriver till och med uttryckligen: “Viktigt inför framtiden anser jag är att lyfta fram vad som kan kallas “den grundläggande” allemansrätten. Det handlar om att avgränsa allemansrätten ifrån en del av de aktiviteter som enligt resonemanget om “friutrymme” – i princip att det som inte är förbjudet är tillåtet –skulle kunna räknas som allemansrätt men som ändå av andra skäl inte bör räknas dit (t.ex. köra motorfordon på snötäckt mark eller det fria handredskapsfisket längs kusterna och i de fem största sjöarna).”
I klartext säger han att AR redan nu fått en alldeles för vid tolkning! Har Svenning missat detta vid sin genomläsning?

Han försöker trots allt hålla en hederlig linje genom sitt resonerande. Någorlunda rätt prickar han med formuleringen. “Det hänsynsfulla mångbruket av ett nyttjat, ej museialiserat eller för fritidsbruk särskilt uppbyggt landskap, är allemansrättens bas.”
Allt det som kräver något annat ingår ej i AR. Jag hävdar och jag tror att Sandel är böjd att hålla med men förhindrad att skriva det, att i det ögonblick en markägare hindras att bruka sin mark så som han själv önskar, med hänvisning till AR, då har man i samma ögonblick diskvalificerat AR. AR är då underkänt som argument. Det betyder också, i andra änden av resonemanget, att om markägaren inrättar särskilda anordningar för fritidsbruk så ingår inte heller dessa i AR och han bör ha att rätt att exempelvis stänga ute besökare eller ta betalt för nyttjandet.

Sedan kan man anmärka på att majoriteten av den svenska allmänheten, politiker och tjänstemän, inte förstått att privatägd mark alltid är nyttjad, jämför med första delen av citatet fram till första kommatecknet. Där pågår ständigt skogsproduktion, växtodling, viltvård med mera, även när markägaren inte är närvarande och trots att ingen stämpelklocka finns vid entrén.

Att kräva att markägaren slutar nyttja sin mark som han finner gott, för att bevara en museal aspekt av landskapet ingår inte heller i Sandells definition av AR:s bas.
I samma stycke fortsätter han att tala om AR:s pedagogiska roll för att främja allmänhetens förståelse för miljö, natur, naturresurser och landsbygdens villkor.
Som jag ser det så motverkar AR detta pedagogiska syfte genom att AR skymmer just det han vill att allmänheten ska få syn på. Nämligen att marken ägs av någon, brukas av någon, dess användning bestäms av någon och denne någon är inte och ska inte vara allmänheten. Vi ska i del 2 av rapporten se att Svenning är totalt blind på den punkten.

Att Sandell konstaterar att allmänheten i opinionsundersökningar vill slå vakt om AR är knappast ägnat att förvåna. Gratis är gott. Så varför skulle man vilja avstå gratis nöje om man inte tvingas? Dessa undersökningar av stödet för AR är helt utan värde när man ska göra en juridisk bedömning av hur AR passar in i vår rättsordning. Att hänvisa till dem som fakta eller vittnesmål för en viss ståndpunkt i den juridiska frågan är att spela med falska kort. Det är att försöka skapa ett stockholmssyndrom där gisslan villigt blir en del av brottet.

Sandell identifierar tre grundläggande ramfaktorer för att AR ska kunna bestå:
– att man själv måste “kunna läsa i landskapet” vad som är tillåtet och förbjudet;
– att den måste aktivt upprätthållas av intresserade nyttjare; och
– att den lärs ut genom att “socialiseras in” ute i landskapet.

Jag vill komplettera med min syn på detta:
– Den först satsen stämmer som generell förutsättning för vistelse i naturen. Men när det gäller ibruktagande av andras egendom bör man ha en viss skolad kunskap om det juridiska angående tillåtet och förbjudet.
– På privat mark är det mer smakligt om nyttjandet aktivt understöds av en intresserad ägare.
– Denna kunskap om hur man uppträder på annans mark bör inte minst “socialiseras in” i skolan och i domstolar som även har att beakta äganderätten.

This entry was posted in Äganderätt and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.