AR principresonemang
Indirekt avslöjar Sandell när han refererar till TUREK:s betänkande från 1983 att socialdemokraterna i minst ett halvt sekel betraktat de ”jordägande klasserna” och ”kapitalstarka intressen” som de största hindren för allmänhetens tillträde till privat mark. AR är alltså inte en gammal sedvänja som skall vårdas, den är ett socialdemokratiskt projekt som skall forceras fram till varje pris.
I sju, vad han kallar ”referensramar”, beskriver han olika synssätt på AR. Men inte ens i den juridiska referensramen nämner han äganderätten, utan huvudsakligen AR som den juridiskt tolkas av Svenning.
I figur, sid 43, visar han hur han tänkt sig AR:s begränsningar med gråzoner mot hemfrid, naturskydd, landskapets bruk och ekonomiska intressen. Det visar sig att han anser att ägandeintresset ryms inom kategorin ekonomiska intressen. Men han är inte beredd att ge markägaren mer stöd än att denne får tåla allt intrång som inte direkt stör hemfrid eller orsakar ekonomisk skada. Ekonomisk skada kräver ganska omfattande intrång för att kunna bevisas och beivras. Det är alltså ett svagt skydd för markägaren. Men markägaren kan också ha andra intressen med sitt ägande än ekonomisk vinst. Dessa intressen lämnas alltså helt utan hänsyn och förbigås med tystnad.
Sandell förklarar entydigt att han accepterar och använder juristen Åsa Åslunds tämligen extrema tolkning av AR och äganderätt. Nämligen att all mark i princip är allemansrättsligt tillgänglig (så långt är jag med, i den mån vi lagfäst en allemansrätt bör den i princip gälla där den inte begränsats). Men sedan gör hon den logiska kullerbyttan att äganderätten därmed är en inskränkning i AR och inte tvärtom!
Här måste jag hänvisa till exempelvis grundlagen regeringsformen 1§, ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Eftersom folket i detta fall är individer och medborgare, så har folket, som individer rättigheter mot det allmänna. Till dessa rättigheter hör äganderätten, bland annat bekräftad i tidigare nämnda Europakonvention. Äganderätten kan således inte vara en inskränkning i AR. Det logiska förhållandet måste vara att AR är en inskränkning i äganderätten. Det är också ett av de viktigate skälen till att man måste definiera en snäv och tydlig gräns för AR, annars är äganderätten inget värd och en av vårt samhälles grundvalar, skyddet för den enskilde och dennes egendom, bortmanipulerad.
På sidan 47 levererar så Sandell ett avgörande stycke information om hur hans konfiskatoriska sinne resonerar. ”Det är nämligen av avgörande betydelse för en diskussion om allemansrättens framtid att vi inte utgår ifrån det förenklade synsättet att ”markägande” har någon självklar, klart definierad och allmänt accepterad omfattning! Vi behöver inte gå längre än till att påminna oss om grundläggande miljö- och planeringsfrågor för att inse att en markägare hela tiden har att ta en mängd hänsyn i hur han/hon nyttjar sin mark och vatten eller hindrar/underlättar andras nyttjande.”
Understrykningen är min. Inte nog med att en markägare tvingas till hänsyn och eftergifter i förhandlingar med myndigheter, han ska ävenledes utan förhandling acceptera att myndigheterna ger allmänheten fribrev att beslagta hans mark för sina fritidsaktiviteter. Jag slog närapå en frivolt i stolen när jag läst igenom ovanstående stycke. Det är ett makalöst förakt för äganderätten. Kan en människa som uttrycker sig så verkligen uppehålla någon som helst offentlig position i ett demokratiskt samhälle?
På sidan 51 visar Sandell ett resonemang hur myndigheterna kan dribbla bort äganderätten med små ändringar i lagtexten, samt regler och praxis utformade av myndigheten själv. Ett slags kommunistiskt gör-det-själv inom systemet istället för i konfrontation mot detsamma, eller väljarna.
På sidan 53 gör han oss den goda tjänsten att visa hur vi blev grundligt lurade redan i förarbetena till MB, med citat från proposition 1997/98:45. Sida upp och sida ner med stolligheter som på alla sätt misskrediterar och diskvalificerar äganderätten.
Kapitlet avslutas med en liten hänvisning till Nobelpristagaren Elinor Ostroms tankar om socialt kapital och dess relevans för AR i allmänhet och allmänningar i synnerhet. Det framkommer då att det viktigaste för att sådant gemensamt nyttjande är lokal beslutsmakt, ibland extremt lokalt, exempelvis två grannar. Annars går tilliten till att systemet fungerar förlorad och då faller naturligtivs även systemet. Det är märkligt att ingen som pläderar för en utökad allemansrätt ser att det väldigt snabbt urartar till att bli en ingenmansrätt. Precis analogt med de flesta naturintresserades exempel om allmänningens tragedi.