Allemansrätten – anarkirätten del 9

Svenning frågar varför den förhatliga privata äganderätten (min sammanfattning) vinner framsteg? Hon ger följande svar:
“Utifrån ett juridiskt betraktelsesätt har jag två förklaringar.
1.            Försvagning av den sedvanerättsliga värdekärnan, så till vida att medborgarnas uppfattning av den samma blir allt mer diffus, särskilt bland yngre. Detta gör att bomsamhällets utövare många gånger får hållas, vid klagomål ser man till att arrangera de övergångar lagen kräver. Endast i ett fåtal fall finns opinion som faktiskt ifrågasätter, varför tillsynsmyndigheten inte uppmärksammar problemet och kommer till strandskyddsområdet eller till reservatet. Jag bedömer således upptäcktsrisken vid smygprivatisering, som minimal.

2. Glorifiering av ”det privata” i betydelsen den ekonomiska sfären / marknaden (Habermas, 1984) Utifrån ett normvetenskapligt betraktelsesätt, där vi antages verka inom vissa sociala fält, håller det sociala fältet för ”det offentliga”(både fysiskt och psykiskt) på att minska. Att ifrågasätta den privata äganderätten tillhör inte den naturliga diskurs som förs inom det offentliga rummet (den borgerliga offentligheten). På sin höjd dryftas frågorna i myndighetssfären och kanske hos lagstiftaren. Samma allmänhet som älskar friluftsliv och ser rätten till en sådan livsstil som självklar, låter sig bländas av det privata ägan- det via t.ex massmedia. Den ideala livsstilen innefattar strandnära boende, med höga krav på privat tillgång.”

Ett par stycken längre ner levererar hon följande slutsats: “Min slutsats avseende juridifieringen av sedvänjan, blir i enlighet med ovanstående, hur konstigt det än kan låta, att det snarare är gränserna för äganderätten som bör ses över för att sedvänjan ska kunna utvecklas!”

This entry was posted in Äganderätt and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.