I LRF:s husorgan Land Lantbruk fortsätter man klimathotspropagandan. Stora reportage från Durban, lögner om hur stora klimatförändringarna varit, hur stora de kommer att bli och vilka hemska konsekvenser dessa förändringar för med sig. På medlemssidorna berättas om hur LRF värnar om affärsidéer som ska ge markägarna avkastning från klimathotet.
Parallellt med detta redovisas hur markägare allt mer blir av beslutsrätten (rådigheten) över sin mark. LRF är engagerat för att få fram tydligare lagar och regler som ska garantera markägarnas rådighet över sin egendom. Motståndet är hårt och välorganiserat. Förutom intresseorganisationer som SNF, WWF Rovdjursföreningen, mfl. så är även ett antal myndigheter ute efter bestämmanderätten till privat mark.
När lögnen om klimathotet krackelerar allt mer och fjällen småningom faller från ögonen på såväl allmänhet som journalister och politiker, hur ska man då lyckas försvara ägandet? Hur ska man förklara och försvara att man försökt slå mynt av en lögn? När ska LRF välja vilka arbetsuppgifter man ska prioritera? Vad kommer medlemmarna att säga när de inser att de varken kommer att tjäna pengar på klimathotet eller kunna behålla rådigheten över sin mark?
…Eller när animalieproduktionen kriminaliseras som följd av den nya djurskyddslag vars utredning LRF själva varit del i… Det här är ett stort problemkomplex – eller en organisation med många problem. Du, Mats, skrev en gång en helt lysande text om advokat Loophole och LRF som du gott kan reprisera här på portralen.
I tidningen har ju den senaste tiden organisationens strategier ifrågasatts av debattörer som vill se en större ideologisk medvetenhet eller aktiv hjälp från organisationen att bli kvitt hämmande regelverk. Men istället för att ta till sig av kritiken eller uppmuntra vidare debatt förefaller ledningen slå sig på försvar av sin position. Standardargumentet är alltså att organisationen kan påverka bättre om man samarbetar (med såväl myndigheter som meningsmotståndare) än genom att vara ”en militant intresseorganisation som säger nej till allt”. Det paradoxala är ju att organisationen väl ändå uppfattades som en betydligt vassare och tydligare organisation på nejsägartiden. Den generella opportunismen är ett stort problem, och ja, klimatopportunismen är ett typiskt exempel på organisationens fundamentala problem.
Ja, för övrigt hyser jag personligen ett stort sotsvart misstroende mot tjänstemännen på LRF-riks. En sådan själ har förstås svårt att inte misstänka ett samband mellan rikstjänstemännen och strategin…
Vi har förgäves försökt att kämpa mot ”ångvälten” sedan Andra Världskrigets slut.
Men socialisterna hävdar som bekant att 98% av befolkning har bättre rätt mot de 2%.
Verkligheten säger något annat.
Tack Mats för fantastiska genomlysningar av hur den svenska nationen har vilseletts
och Du gör det med ett språk som är otroligt lätt att förstå. En sann folkupplysning!
God Jul och Gott Nytt År.