Enligt SVT anser många domare att nämndemännen i tingsrätterna är både okunniga och politiserade. Att de är politiserade är väl knappast ägnat att förvåna, de är ju tillsatta av sina respektive partier. Politiker har i allmänhet någon sorts ideologisk motivation för sitt medlemskap i ett parti. Det kan vara svårt att lämna ideologin utanför dörren och döma efter lagen.
Att politiker är okunniga är vi många som kan vittna om. Jag har varit aktiv i ett politiskt parti. Det innebär att jag var med på avdelningsmöten, kretsmöten, årsmöten med mera, där jag sett vad partikamraterna går för. Dessutom har jag haft ett antal uppdrag på kommunal nivå. Då får man se vad de andra partiernas bästa företrädare går för. Resultatet kan sammanfattas med ett ord, skrämmande! Allmänbildningen är påfallande låg, specialkunskaperna dessvärre också låga eller saknar relevans för uppdraget, även om vederbörande sällan inser det. Kattrakandet inom partierna är minst sagt störande för partiernas inre arbete och destruktivt för den yttre framtoningen. Motviljan mot andra partier och deras medlemmar tar sig allt för ofta så starka uttryck att de inte kan beskrivas som annat än oförsonligt hat.
Att det är dags att skrota nämndemannasystemet är en enkel sak, men vad ska vi göra åt den undermåliga medlemskadern i partierna? Jo, man kan ju engagera sig själv. Men det gör inte så stor skillnad. För de flesta människor är det mer rationellt, energi- och humörbesparande att ducka för politikens konsekvenser och lägga sin möda på att göra sig immun mot politikens svängningar.
Det området där bra politiker verkligen behövs är lagstiftningen och i styrningen av våra myndigheter. Det är där politikerna ska skydda våra medborgerliga fri- rättigheter. Det är nämligen så enkelt och så cyniskt att byråkratin inte kan och inte vill upprätthålla detta. All byråkratis prioriterade uppgift är att förmera sig själv och öka sin makt. Parkinsons lag, Campbells lag, Peters princip eller till och med Bezmenovs metod för psykologisk krigföring kan tjäna som exempel på hur detta uttryckts och utförs.
Det är i skärningspunkten mellan de politiska idéernas höga ideal om frihet, rättvisa och jämlikhet, och myndighetsutövandets övervakande, styrande och straffande funktion som allting avgörs.
Fyra kommentarer.
1 Nämndemannasystemet infördes väl vad jag har förstått under den period då vi levde under ”klasskampsparadigmet”, dvs juristerna uppfattades som en särskild samhällsklass med egna agendor som på något vis skulle gå i otakt med övriga samhället. Systemet skulle liksom garantera arbetarklassens inflytande över rättssystemet, det räckte inte med att de stiftade lagarna. Självklart ledde det bara till att rättssäkerhetsproblemen bytte fot.
2 Synpunkterna om politikernas förhållande till byråkraterna kan ju med fördel extrapoleras till vilket företag eller organisation som helst. Ta t.ex. LRF och förhållandet mellan styrelse och tjänstemän där tjänstemännen under 90-talet genomdrev den s.k. ”Zetterbergdoktrinen” dvs att organisationen framför allt skulle verka genom att samarbeta – t.ex. med myndigheterna. Som strategi betraktad har den för medlemmarna antagligen varit att betrakta som totalt misslyckad, men den har givetvis tillförsäkrat tjänstemännen på LRF-riks ett existensberättigande.
Dvs. – om det ideologiska tänkandet saknas hos styrelsen så har de ju inga terminologiska möjligheter att ifrågasätta tjänstemännens (byråkraternas) anspråk och makt.
3 Sista meningen är en viktig insikt.
4 Campbells lag… Jag är måhända blåst som inte begriper wikipedias utrikiska – kan du förklara på ren svenska vad det skulle säga?
Kortfattat kan Campbells lag sägas handla om sociala kontrollmekanismers korrumperande verkan på det de är avsedda att styra.
Eller, när väl fingrarna varit i syltburken smakar det mer. Då spelar det mindre roll att fingrarnas uppgift var att vakta syltburken.
En intressant insändare i Svenska Dagbladet på samma tema http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/namndemannen-har-helt-spelat-ut-sin-roll_6736703.svd
/Niklas
Här kommer ett bitskt svar http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/populistiskt-trams-om-namndemannen_6738709.svd
Jag har lämnat en kommentar där, mats_fri.
För övrigt kan nämnas att när min morfar var nämndeman på 50- och 60-talet, ansågs nämndemannasysslan vara mycket hedervärd. Liksom som kungaämbetet. Men båda har omvärderats sedan dess.