Så fann jag den till slut, källan till den icke demokratiskt beslutade tolkningen att äganderätten i Sverige ska upphöra! Den heter kort och gott Handbok 2009:4. http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/978-91-620-0162-9.pdf
Alstret ges ut av Naturvårdsverket och Boverket gemensamt och handlar om strandskydd.
Man skriver i läsanvisningen uttryckligen att handboken inte är lag, förordning eller eller föreskrift, den är inte juridiskt bindande. Det är bara riktlinjer som kan vara till nytta i myndighetsutövningen. Alltså en hjälp för den enskilde tjänstemannen att få sin vilja igenom, eller för myndigheten att näpsa uppstudsiga medborgare. I förordet sägs att det är ett levande dokument som kommer att ändras i takt med myndighetens ändrade behov.
Redan i begreppsförklaringen, 1.1 Vad är strandskydd? Får man veta att strandskyddet är till för att medborgarna ska ha ”tillgång till strandområden genom allemansrätten.”
Vidare ska ”strandskyddet bevara goda livsvillkor för djur och växtlivet.”
Här finns tydligen ingen insikt vare sig från lagstiftaren eller dennes hantlangare att dessa två mål i sig utgör den starkaste intressekonflikten i strandskyddet. Om kreti och pleti ständigt traskar runt i strandkanten förstör man på ett effektivt sätt villkoren för det djur- och växtliv man vill skydda.
Men myndigheten har en lösning. Genom att införa restriktioner och förbud för den enda part som har legal rätt och samhällets enda officiella juridiska dokumentation av sin besittningsrätt, markägaren, ska intressekonflikten mellan friluftsliv och naturvård lösas. Med två fasta punkter till sitt förfogande är man beredd att skrida till verket att rubba vad som månde komma i dess väg. Även Grundlag och internationella traktat.
De två fasta punkterna är allemansrätten och strandskydslagen. Sedan kan man fritt välja hävstång, som exempelvis landskapsdirektiv, vattendirektiv, miljöbalken, miljökvalitetsmål etc. Stående på den ena fasta punkten, brytande med sin hävstång över den andra, kan allt jämkas dit man vill.
Man kan i läsandet av dessa myndighetspublikationer se en tydlig begreppsförskjutning. I handboken från 2009 är allemansrätten tydligt överordnad äganderätten, detta trots att man i definitionerna hänvisar till Allemansrätten av Bengtsson från 2004, där äganderätten ges en tydlig rådighet över allt som är tomt. Här är det inte heller småhusfastighetens tomtbegrepp som ges mest utrymme, utan det är hur man ska bedömma vad som är att betrakta som tomt på en jorbruksfastighet. Bengtsson tar inte alls upp begreppet tomtplats, som alltså tillkommit efter 2004, inte heller använder han uttrycket allemansrättslig tillgänglighet. Han förordar också att vid tvekan om vad som gäller bör allmänheten avstå från att beträda marken. Detta alltså i motsats till vad senare myndighetsskrifter ger uttryck för.
I handboken får man också veta att det är MB 7kap. 18f§ som ålägger den myndighet som ger dispens från strandskyddet en skyldighet att bestämma en tomtplatsavgränsning i samband med dispenshandläggningen. Men äldre fastigheter och byggnader som uppförts innan denna regel trädde i kraft har inte fått någon tomtplatsbestämning. Där bör alltså hela tomten vara undantagen från allemansrättslig tillgänglighet. Men enligt uppgift finns tjänstemän som ger sig på befintliga fastigheter och dikterar tomtplatsavgränsning.
Den borgerliga alliansregeringen har verkligen inte varit snäll mot sina traditionella kärnväljare. Med den nya utformningen av PBL 2008 släppte man in miljö- och friluftsorganisationer som remissinstanser med rätt att överklaga beslut om undantag i strandskyddet. Det är väl den trojanska hästen som förvaltningsdomstolen sneglat på i Änokfallet. En annan björntjänst är ändringarna i MB 2009. Det är hela tiden det utredningsmaterial som lett fram till ändringarna och skrivningen i de ändrade paragraferna som åberopas som stöd för nedmonteringen av äganderätten.
I extremfallet skulle dina grannar kunna gå samman och bestämma sig för att de gillar något som du har. Kan de få en riksorganisation för friluftsliv med sig, då kan de få ett myndighetsbeslut på att de har rätt att nyttja din egendom och du har skyldighet att tillhandahåla den.
I slutet av handboken redovisas ett antal arbetsmodeller för att fatta beslut om strandskydd och landskap. Allt handlar om att byråkraterna ska spela Sim City med privat egendom, under föregivande av allmänt intresse.
Vem mördade äganderätten i Sverige? Det liknar Mordet på Orientexpressen, vem av de 13 förövarna var det som verkligen mördade offret? Var det den första eller den sista som stötte kniven i honom, eller skedde det någong gång där emellan? Som sagt var, handboken är inte juridiskt bindande, men vilka medborgare vet det när myndigheternas politiska kommissarier utsätter dem för tredje graden? Hur ska man veta vilka paragrafer som är ens bästa skydd mot de insinuerade lagbrotten?
RSS – inlägg
Pingback: När mångfalden tränger sig på « Naturbrukaren
Naturvårdsverkets handbok verkar ju vara rena täckmanteln för kollektivisering av den privata äganderätten. Dessutom måste tydligen varje kommunal dispens överprövas av länsstyrelsen. Tvi vale!
/Niklas
Ja, lägg ihop Handboken, med den äldre rapporten Landskapets upplevelsevärden och den nyaste av Sandell & Svenning så framträder en skrämmande utveckling av demokratins kapitulation inför tjänstemannastyret.
Mats
Läser du Monbiot?
Hans senaste artikel har rätt mycket bäring på din blogg
Hej Måns!
Nu har du hållit dig borta länge.
Nej! Jag tycker inte alls att Monbiots artikel har bäring på min blog! Vilket inte är ägnat att förvåna, jag har aldrig tyckt samma som Monbiot om klimatfusket heller.
Han svartmålar en berättigad önskan om frihet och ljuger om vem, hur och varför. Jag känner mig inte träffad, möjligen förolämpad. Jag trodde även att du kunde hålla isär saker och ting bättre Måns.
Jag menade inte att du skulle känna dig träffad, bara att det är en intressant diskussion om frihet som han för. Med tanke på namnet på din blogg så tyckte jag att den kunde vara av intresse.
Jag trodde inte heller att du skulle vara av samma åsikt som GM i det här fallet, men han lyfter ju egentligen precis de konflikter som du och jag brukar diskutera även om han spetsar till det rätt så mycket, precis som du brukar göra (annars väcker man ju inte så mycket uppmärksamhet). Poängen jag tycker att han har är att man i dagens frihetsbegrepp ofta missar ansvaret som följer med.
Att jag inte kommenterat dina utsvävningar kring allemansrättsutredningen kan ju bero på att jag är kollega med en av författarna ;-).
Ja, nu fattar jag! Ibland är jag lite trögare än önskvärt. Din arbetssituation känner jag ju till.
Jag brukar också försöka lyfta ansvaret som en förutsättning för friheten. På så sätt har du rätt i att det finns en överensstämmelse. Jag utgår från individens rätt till frihet från kränkning utförd av kollektivet. Jag fick känslan att GM utgick från den motsatta sidan.
Mats
Jo det stämmer, man kan nog anse att GM utgår ifrån det motsatta, eller åtminstone situationer när icke ägandes frihet blir påverkad av någon med makt och ägande. Att detta är mer utvecklat i länder som USA och UK än i Sverige råder det ju ingen större tvekan om men jag hade samtidigt tyckt att det vore intressant att höra dina synpunkt på GMs artikel. Jag håller i stort med honom om vad han skriver.
Sedan var inte meningen att göra några direkta kopplingar till dina artiklar eller hitta några direkta motsättningar. Din inriktinig ligger ju snarare mot när din personliga frihet att exempelvis bruka din mark beskärs av myndigheter, lagar och förordningar.
Men du ser inte en koppling mellan ditt resonemang och GMs? Dvs med en stärkt äganderätt så finns också en risk för ökad exploatering och påverkan som drabbar en ickeägande allmänhet, grannar osv? Det är här jag menar att diskussionen om ansvar kommer in. Hur löser man detta utan att ta till en ganska rigorös lagstiftning och tillsyn, dvs snarare en ökad byråkrati än en minskad. ¨
Jag har nämligen svårt att acceptera en ökad frihet utan ett ökat ansvar när det kommer till äganderätten.
Jag är tämligen säker på att jag redovisat min syn på den konflikten för länge sedan. Kanske måste skriva en ny artikel om detta.
Rent generellt är jag för ett (mycket) spritt ägande. I princip helst att alla har något som de äger enskilt. Så tror jag problemen blir minst och vinsterna, för den enskilde och för samhället, blir störst.
Jag blev rätt trött på GM när han påstod att de som talar om frihet menar frihet för 1% av folket och tvång för 99%. Det uppfattar jag som lögn och förtal och sedan blev det inte så kul att läsa hans artikel.
Naturvårdsverket har som myndighet fått mandat att utfärda detaljerade anvisningar för hur strandskyddslagstiftningen ska tillämpas. Anvisningarna bör läsas parallellt med förarbetena till lagstiftningen, inklusive de departementspromemorior som föregått propositionerna. Det visar sig att så gott som allt återfinns i dessa förarbeten. Det är alltså förarbetena som styr tillämpningen och inte den skrivna lagtexten. Detta är naturligtvis inte tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Denna metod att använda förarbetena har kritiserats från flera håll, bl a av Staffan Westerlund, prof. em. i miljörätt i Uppsala. Westerlunds roll i övrigt finns det anledning att uppmärksamma, fr a i vad gäller kastreringen av proportionalitetsprincipen. Naturvårdsverket anför ju också att anvisningarna inte är juridiskt bindande och att frågor kan komma att bedömas annorlunda av domstol vilket mirablie dictu händer ibland. Dessvärre hytter kommuner och länsstyrelser med anvisningarna som om de vore lagens bokstav.
Förmodligen finns en växelverkan mellan Naturvårdsverket och de experter som skriver departementspromemorior och propositioner. Denna växelverkan får medborgaren ingen kännedom om.
Vad gäller Margareta Svennings perspektiv på den rättspolitiska miljön i Sverige finns det skäl att uppmärksamma hennes doktorsavhandling, se abstract.
http://www.lunduniversity.lu.se/o.o.i.s?id=24732&postid=17650
När far och bror var respektive är framstående socialdemokrater (från Malmö) finns det anledning att förmoda att Maggan helhjärtat verkar enligt den socialdemokratiska sjuttiotalsdoktrinen om gradvis funktionssocialisering och urholkning av äganderätten.
Jag har tidigare kritiserat rättsväsendets förkärlek för att tolka lagarna enligt deras förarbeten. Lagen ska tolkas enligt sin bokstav och sin anda.
Eftersom medborgaren är skyldig att känna till lagen, men det krävs en heltid som kunnig jurist för att hålla sig ajour med de aktuella lagarna och deras förarbeten, är det orimligt att alls hänvisa till förarbetena.
Det ger helt enkelt alldeles för stort utrymmer för godtycke.
Den växelverkan du nämner inkluderar också aktivister inom och utanför myndigheten.
Med allt det ovan sagda vore det därför rimligt att myndigheten inte får utfärda föreskrifter som ska tolkas som lag utan att först presentera dem för regeringen.
Så borde plan och bygglagen vara istälet?
Precis, detta är problemet med lagen, den verkar konserverande utan förnuft. Om istället besluten kan tas närmare folk som bor på stället, med Länsstyrelse och Kommuner mer involverade, så kommer deras lokalkännedom att kunna ge beslut mer baserade på sunt förnuft
Kompromiss mellan markägaren och strandskyddet
Det är fel att allemansrätten kör över äganderätten totalt för oss markägare. Det skulle vara mer rättvist om man kunde få bygga en stuga på högst 35 kvm och ett dass.
Tycker att man kunde få bygga en sommarstuga 50 m från vattnet och sedan göra en liten tomt runt stugan ca 5 meter i omkrets runt om stugan bara. Det räcker för den som har marken.
Då får markägaren sin stuga och allemansrätten får disponera resten av marken som är mycket mer än den som själva stugan står på. Visst ska man få ha en liten brygga, men det ska tillkomma en lag som säger att allemansrätten får fritt beträda bryggan och marken utanför stugan. Glöm privatskyltar!
Där har markägaren ingenting att säga till om. Skulle det stå stolar och bord vid strandkanten eller på bryggan så får allmänheten och så nyttja dessa.
Man ska också få röja lite vid stranden så folk kan gå i land och bada där. De flesta stränder kan man knappt gå i land på för, att det är mängder med vass och helt igenvuxet med sly.
Sänk gränsen för strandskyddet till 50 m annars tar allemansrätten över och det är inte heller rättvist.
Det skulle innebära om man ska bygga en stuga på en ö med dagens lag. Då skulle det vara 100 m åt varje håll av ön. Strandskyddet skulle göra att ön måste vara minst 225 m bred och 225 m lång. Och det är ett gränsfall, De där 25 metrarna är till för att själva stugan ska komma utanför strandskyddet.
Landsbygdsutveckling med strandskydds kompromiss!
Jag tycker man kunde göra en översiktsplan över sjöar också.Tex att få sätta upp ett fritidshus på 30 kvm. Ungefär 50 m från vattnet. Det borde vara en zon runt stugan på ca 10 kvm. Där det bara är privat inom den zonen. Resten av marken kan vara tillgängligt för allemansrätten. Där av en kompromiss med strandskyddet. Så fler får chansen att bygga i strandlägen. Men samtidigt ska folk kunna få gå i land och plocka sina bär och bada tälta och de vill göra. Så tycker jag det skulle vara…
Bertil, du gör flera kommentarer som verkar ha det gemensamt att du tror att man kan både äta kakan och ha den kvar.
Men antingen har man en äganderätt med respekt för privat egendom, eller så har man en allemansrätt som inte respekterar privat egendom. En äganderätt som i praktiken inte ger någon skillnad i rättigheter för ägaren och allmänheten är inte mycket värd.