Låt oss anta, för resonemangets skull, att vi i framtiden vill bruka en annan energikälla än petroleum för transporter. Denna vilja kan ha uppkommit av vilket skäl som helst, knapphet, miljöpåverkan eller något annat. Hur viljan till förändrat val av energi uppkommit är inte av intresse för detta resonemang.
Den dag vi väljer ett annat energislag, vad vill vi då att det skall ha för önskvärda konsekvenser? Vilka konsekvenser vill vi undvika?
Några krav på egenskaper (som medför vissa konsekvenser) det är rimligt att ställa på en energikälla lämpad för transporter, är exempelvis att den har god energitäthet. Alltså att man får med sig mycket energi på fordonet så att en större del av lastkapaciteten kan nyttjas för personer och gods. Vidare bör det vara enkelt och snabbt att förnya fordonets förråd av för färden nödvändig energi.
Det förråd av energi man medför på fordonet måste naturligtvis också räcka till andra nödvändiga funktioner än själva framdrivningen. Således funktioner som datorstödda säkerhetsfunktioner, belysning, vindrutetorkare och spolare, samt värme och kyla i kupén. Förrådet ska räcka till en god aktionsradie, 20 mil torde vara ett absolut minimum.
Det aktuella energislaget ska också klara en seriös LCA-analys. Alltså att den får inte kosta för mycket i insats av energi eller andra resurser att producera fram till färdig produkt och inte heller i kostsam efterbehandling.
Till de icke önskvärda konsekvenserna hör skadlig miljöpåverkan direkt till luft, jord eller vatten. Därutöver kommer indirekt påverkan som kan vara svårare att överblicka, särskilt när energislaget är i början av sin ”karriär” som ny stor energikälla. Till de icke önskvärda indirekta effekterna kan räknas energigrödor som tar god jorbruksmark, lämplig till matproduktion, i anspråk.
Vilka förberedelser kan vi göra för att ett framtida energislag ska bli användbart?
En är att ordna vår infrastruktur så att den på ett flexibelt vis både kan nyttja den nya energin och samtidigt tillgodose våra behov. Det utesluter till stora delar spårbunden infrastruktur. Den är för dyr att anlägga och inte på långa vägar tillräckligt flexibel.
Två sammankopplade frågor som inte nödvändigtvis har samma svar, är dels frågan hur denna energikälla kan nyttiggöras på bästa sätt i livsmedelsproduktionen, dels hur och var vi ska bo för att livsmedelsproduktionen som sådan ska fungera och hur försörjningen av de stora städerna ska ordnas.
Hur kommer svaren på dessa frågor att påverka synen på individ – kollektiv, äganderätt? Kommer planhushållning eller marknadslösning att förordas? Vilket är effektivast?
Så länge petroleum inte ger mer skador än dem vi känner till idag finns det ingen anledning att begränsa användningen på konstlad väg. Med gott stöd av Jevons paradox kan vi med säkerhet slå fast att den andel bränsle vi skulle avstå från att använda inte skulle förbli oförbrukad. Den kommer att istället användas av andra aktörer i andra länder. Vår bästa strategi är därför att använda petroleumbränslet så länge det är tillgängligt, till att på bästa sätt bygga en infrastruktur som är ändamålsenlig även med ett eller flera andra bränsleslag. Den nation som avsiktligt suboptimerar sin energianvändning, i tron att det som inte förbrukas finns kvar, har dels fel och kommer dessutom att vara i ett sämre läge än de nationer som byggt upp nyttigheter med hjälp av tillgänglig energi.
En viss övergripande samhällelig planeringsinriktning måste nog till för att ge stabila och förutsägbara villkor. Men lösningarna bör i huvudsak levereras på sina egna meriter, av marknaden.
Så vilken är den nya energikällan? Jag vet inte, men jag tror att det visar sig under vägen. Om vi inte stänger ögon och öron, inte låser vår fantasi vid endast en lösning.