Hur mycket frihet kan en människa ha? Eller annorlunda uttryckt, hur kan man maximera sin frihet? Det finns idag en strömning i media och något som från min position känns som ett storstadsfenomen. Förhärligandet av att vara singel, i farten och ombytlig.
Alla människor och det samhälle de lever i behöver ett samhällsfördrag. Somliga hävdar att samhällsfördraget endast är en underförstådd standard för umgänget mellan individen och kollektivet. Men samhället måste också innehålla, ett fördrag om man så vill, en överenskommelse eller modell för både sitt eget bevarande och sin förnyelse. Det äldsta och mest beprövade sättet att ordna det avtalet är att låta man och kvinna sluta det starkaste avtalet.
Ett sådant arrangemang säkrar i samma avtal genom sitt ömsesidiga beroende ett viss bevarande av ordning. Hur det säkrar förnyelse tänker jag inte ens förklara ytterligare.
Hur hänger detta ihop med frågan om frihet, kan man fråga? Svaret är enkelt. Vilket tror du ger mest frihet, att skriva ett livslångt och omfattande avtal, om ett komplicerat förhållande av beroende för bevarande och förnyelse, med enda person eller med hela kollektivet? Jag kan inte se annat än att ett avtal med en enda person är det som ger mest frihet.
I motsats till vad som brukar återges i drama och fars, är äktenskapet den mest frihetliga kontruktionen inom samhällsfördraget. För att det ska fungera så måste naturligtvis samhället inse att det är en bra lösning. Om samhället får för sig att motarbeta äktenskapet så minskar naturligtvis nyttan för samhället. Både äktenskapet, samhället och friheten blir lidande. En nedåtgående spiral har inletts.
Ett skydd och en fristad för äktenskapet, familjen och dess behov av privat ägande och resursuppbyggande skapar ett starkt samhälle, tåligt mot yttre påfrestningar. Konservativt? Ja, kanske, men jag blandar inte in religion och andra äldre kulturkonserverande motiveringar. Jag har tagit denna ställning utifrån i mitt tycke modern rationell frihetlig liberalism.
Jo, det finns invändningar från olika håll. Men jag har inte sett några bevis för att de alternativa lösningarna skulle ge mer frihet för individen i ett livsperspektiv, inte mer trygghet, inte mer samhällsnytta. Visst det finns äktenskap ingångna med fel förutsättningar, de bör vanligen upplösas. Det finns andra livsval som måste respekteras, om inte annat så i frihetens namn. Men äktenskapet som norm, med möjlighet till andra val, ger bra förutsättningar för frihet.
Är detta ett uttryck för min tilltagande gaggighet? Kanske, men jag tror det är en debatt i antågande. Ni hörde det först här!
Om det du skriver uttrycker gaggighet, så bör jag också anses som gaggig eftersom jag håller med dig. Själv anser jag mig inte vara gaggig, men har kanske ett lite mer konservativt synsätt än andra i min ålder. Jag är uppväxt på landet med en släkt där de flesta ingått äktenskap innan de fyllt 30. De (däribland jag) som inte ”lyckats” med detta är det synd om… Där skiljer sig min släkt tydligt från medias och storstadens åsikter att singellivet är en underbar frihet.
Visst kan det vara skönt att inte alltid behöva ta hänsyn till en annan människas åsikter i det vardagliga livet. Men jag skulle med glädje ha någon att diskutera med, bråka med och ta hänsyn till, bara jag visste att jag också kunde lita på mannen ifråga.
Ja, du Sara, vad kan jag säga? Det är ett äventyr. Har man fel får man veta det direkt, från någon som bryr sig om att man har rätt, gör det rätta. Man kan inte veta i förväg, man måste bara våga språnget när det verkar rätt.
För nöjes skull – äktenskap! Vid närmare eftertanke – skilsmässa! Ett ca 4000 år gammalt sumeriskt ordspråk.
/Niklas