Kåkstadens frihet

När jag växte upp, på 50- och 60-talet, fanns det i de flesta svenska städer kvar en kåkbebyggelse. Den jämnades metodiskt med marken i det moderna samhällsbyggets namn. I dess ställe kom stora betongkolosser med renstädade tomter och inget att göra.

För en uppväxande gosse av det nyfikna slaget var de där gamla kåkarnas bakgårdar ett frihetens paradis. På en del hade småföretagare och hantverkare sina lager och verkstäder. Ofta var man välkommen att titta på och få förklarat vad gubben gjorde och vad saker och ting hette och användes till.

Om det gav frihet till mig så är det ändå inte lika viktigt som den frihet som det gav till vanligt folk. De kunde utan stora investeringar och dryga fasta kostnader vara med och konkurrera, vara företagare och klara sin egen försörjning. Det är många snickare, elektriker, rörkrökare, cykelreparatörer, glasmästare, bagare, skomakare och andra familjeföretagare som på enkelt men funktionellt sätt löst sin försörjning. De erbjöd också en service i sitt närområde som inte står att finna någonstans idag.

Denna självständighet, frihet att utvecklas med egna resurser, finns i stort sett inte kvar i våra städer. Det är en förlust som måste skapa frustration hos dem som bor där. För att uppleva sådan frihet idag måste man ut på landsbygden.
Men sådan frihet kan naturligtvis inte tolereras av kollektivister och småpåvar, vars främsta lycka är att trycka ner sina medmänniskor. Sålunda skaffar man sig positioner där man kan sitta ostört och skapa krångel och irritation. Sådan har byråkratin alltid varit. Men nu blir den etter värre. För nu har man skaffat sig monopol (tolkningsföreträde) på hur luft och vatten ska bedömas och hanteras. Genom dessa manövrer diskvalificerar man äganderätten. Därmed är all frihet i hela samhället hotat.

Hur kan jag påstå något så kategoriskt utifrån några tjänstemäns omsorg om allmänhetens hälsa och samhällets berättigade intresse? Jo, jag ifrågasätter om dessa tjänstemän verkligen representerar allmänheten eller sig själva. Jag konstaterar att de följt en klassiskt mall. Först inskränker man friheten för dem som ingen bryr sig om att försvara. Sedan betar man av grupp efter grupp i minoritet och utanför det mediala intresset. Så småningom kan man ta de tidigare säkra och starka grupperna, för det finns inte längre några som kan hjälpa till och protestera. Känns det igen nu? “Söndra och härska.”

This entry was posted in Frihet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.