Inom ekonomisk teori finns en beskrivning av kreativ förstörelse som underlättar förnyelse genom att bryta sönder stelnade former och organisationer så att det nya praktiska, användbara och lönsamma kan växa fram.
Inom modern naturvård är väldigt mycket inriktat på bevarande. Även skolade biologer av olika slag rabblar detta mantra. Men de måste väl allihop ha läst Darwin? Hans stora och banbrytande (åter-)upptäckt är att allt i naturen förändras ständigt. Det han lade till som nyhet var hur det som är bäst anpassat till förändringen eller förändringarna, är det som klarar sig bäst.
En tydlig konsekvens av hans upptäckt, som han även förklarade, är att inget kan bevaras. Ändå står massor av biologer i ideell och offentlig tjänst och säger precis tvärt emot. Kan de ingenting? Eller använder de det de kan för att dölja sanningen? I så fall undrar man varför? Är det så enkelt och ruttet att de gör det för att få bestäma över andras egendom utan att betala för sig?
Inget kan bevaras som det är, eftersom allt ständigt förändras. Vilka är det då som har bäst chans att hänga med i förändringarna och prova sig fram med nya idéer, metoder och verktyg? När det gäller människan och hennes domäner är det naturligtvis de markägare som bor på eller nära sin egendom och är verksam på den varje dag.
Idag är dock markägarna så uppbundna av lagar och krav från olika håll att deras möjligheter till enkel anpassning till både naturens och samhällets förändring inte kan förenas med ägarens egna intressen. När man närmare skärskådar orsakerna till denna omöjliga ekvation, så ser man att det största hindret är naturvårdens falska och missriktade förbud mot förändring. Markägaren är förhindrad att i eget intresse utföra den kreativa förstörelse som gör hans mark redo för att producera för framtidens behov.
Genom den intellektuella monokultur som präglar naturvårdens inställning, lagar och krav, motarbetas den förändring som skapar mångfald. Det enda som blir kvar är en utarmad verklighet och deras ständigt ökande krav på mer resurser till att bevara det som inte går att bevara.
Personligen föreslår jag att Mats Jangdal ges bemyndignade att rensa ut i den unkna luften och miljön på svenska universitet och högskolor! Han behöver inte vara ängslig att det fattas supportrar!
Framför allt bordeMats ges mandat att rensa ut den unkna luften på diverse ”naturvårdande” myndigheter, som genom diverse orimliga krav förpestar livet för oss markägare. Hälften av krånglet ska tydligen bort till 2014 enligt http://www.regeringen.se/sb/d/15453/a/183376 och en stor del av denna krångelminskning bör ske inom de områden som regleras av miljöbalken.
/Niklas
Mats
Det handlar nog snarare om vilken utgånspunkt man har i ’diskussionen’. Bevarande i dag innebär sällan strävar efter att bevara något precis som det är utan förutsättningarna för fortsatt utveckling.
Att denna inte finns i någon större utsträckning i en industrimiljö (som en produktionsskog eller en årligen brukad åker) är vi nog ganska överens om. I dessa miljöer finns endast utrymmer för det som ska produceras och ett antal skadegörare (vilka ofta bekämpas), plus ett relativt litet antal organismer som anpassat sig till dessa förhållanden som hjortdjur, deras predatorer och några fåglar.
Att det sedan kommer i konflikt med en markägare rätt att nyttja hela sin mark är en annan sak. Sedan är det visst så att det som du brukar förespråka, dvs en kraftig ökning i spridandet av ägandet av mark hade kunnat förbättra förutsättningarna vesäntligt under förutsättning att brukandet helt låg hos ägarna. Men så vet vi båda att fallet inte är idag.
Måns
Kul att du är tillbaks!
Jag förstår inte riktigt vad menar på slutet med att brukandet inte ligger helt hos ägarna. Var ligger det då? Menar du att det är bra eller dåligt?
Jo jag menar att även brukandet till stora delar är bolagiserat, dvs att man tar in konsulter som gör lika dant över allt.
Som vi varit inne på många gånger tidigare så är det ju just det som är det största hotet mot en hög biologisk mångfald. Dvs honomgeniseringen av landskapet.
Om ett och samma bolag sköter all mark i ett område så spelar det ur den aspekten ingen större roll hur spritt ägandet är.
Inom bevarandet och övrigt miljöarbete är det med stor sannolikhet som så att vi nu eller sedan en tid tillbaka kommit till den punkt då samtliga låga frukter redan är plockade.
Således kommer kostnaderna för den tillkommande miljönyttan att bli astronomiska. Inte minst ur ett rent administrativt perspektiv.
Detta lagom till att en ny bataljon miljöarbetare examinerats ut som med frisk energi skall ta sig an Sveriges markägare enligt den nya hackordningen.
August, det är uppenbart att du inte har någon större koll i just det här fallet. Mängden låga frukter överskrider takten, under flera decenier in i framtiden, med vilka de hinner plockas (i nuläget) och de resurser som finns för detta. Så du kan med god tillförsikt se fram emot att det fortsätter åtminstone till 17%-målet är nått. Sedan tar det nog stopp, åtminstone om vi har kvar samma regim som nu när det inträffar.
Vi har olika uppfattning om marginalnyttan av framtida ”miljöinsatser”. Jag får för mig, rätta mig om jag har fel, att du är någon form av apostel i ärendet utan ekonomisk insikt i eller direkt beröring i sakfrågan.