Med industrialismen kom en störning in i det svenska samhället, en social oro om man så vill. Den fick ett tydligt uttryck i storstrejken 1909. Sverige var oförberett på kapitalism och konkurrens i den moderna skalan. Borggårdskrisen var ytterligare ett symptom, kungen vägrade släppa ifrån sig den formella makten. Hans folk skulle vara undersåtar. Världskriget la tillfälligt locket på förändringstrycket.
Sedan tog förändringarna fart igen. Arbetarnas organisering stärktes och krävde mer makt, helst avtalsmonopol på arbetsmarknaden. Trots socialdemokratisk regering från 1920 till 1926 vågade man inte göra så starka inskränkningar i individens avtalsrätt och frihet. En ständig strävan från den socialdemokratin och fackföreningrörelsen att på något sätt lagfästa fackens rätt att dels organisera arbetskraften och dels hindra oorganiserade (strejkbrytare) från att träda i organiserad arbetskrafts ställe. Av detta blev det inget, i vart fall inte då. De borgerliga partierna och även socialdemokraterna var allt för bundna av sin hyllning till den fria marknadens principer för att därigenom låta facken monopolisera arbetskraftsutbudet. Frågan kom till sin spets med skotten i Ådalen 1931. Det blev inte, som man kanske kunde vänta, facken som blev de första att kapitalisera på den ångest inför eskalerande konflikter i samhället som denna händelse fick.
Samtidigt växte problemen för svenska bönder. Internationell ekonomisk depression gjorde det svårt att sälja svenska jordbruksprodukter utomlands. Nya transportmöjligheter, framför allt bättre landsvägar och nymodigheten riktiga lastbilar, gjorde att de kunde konkurrera över längre avstånd och på nya marknader inom landet (de större städerna) med sådana utpräglade färskvaror som mjölk. De utbudsbegränsningar som tidigare funnits bröts. Marknadsekonomin, med ohämmad konkurrens tog den svenska landsbygden på sängen.
Så här långt hade svenska bönder varit dåligt organiserade, produktionen var inriktad på den lokala marknaden. Utbud och efterfrågan reglerades med få mellanhänder. Den fria svenska odalmannen var en hyllad arketyp. Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap försökte organisera bönderna och skapa utbudsmonopol genom andelsmejerier. Många bönder ville dock stå utanför och sköta sina affärer själva. I början av 1932 begärde Lantbrukssällskapet av den borgerliga regeringen rätten att ta ut en avgift av de bönder som de inte organiserade och avgiften skulle sättas individuellt så att de oorganiserade böndernas lönsamhet hamnade på samma låga nivå som de organiserades. En tvångsnivellering till en lägre nivå alltså.
Socialdemokraterna såg förbluffat på men protesterade inte. Några enskilda borgerliga ledamöter protesterade, med hänvisning till den prejudicerande verkan detta skulle få för organisationsrätten, rättssäkerheten och implicit äganderätten, men utan framgång. De flesta insåg naturligtvis vilka möjligheter som öppnades för tvångsanslutning av arbetare till fackföreningarna.
Så den 10 juni 1932 beslutade riksdagen i enlighet med förslaget. Protesterna bland bönderna uteblev i huvudsak. Den beramade kohandeln mellan SAP och bondeförbundet året efter och efter ett regeringsskifte, spädde på korporativismen. När så Saltsjöbadsavtalet mellan arbetsgivare och fack slöts den 20 december 1938, var det korporativistiska statsbygget i stort sett klart. Sverige hade upplevt en kort period med demokrati och marknadsekonomi. Men utan bra konstitution med medborgerliga fri- och rättigheter tydligt inskrivna, utan klar maktdelningsprincip, utan författningsdomstol, blev demokratiseringen av Sverige inte fullbordad.
Över hela världen innebar 1930-talet kriser. Uttryck av typen, ”These are desperate times and desperate times calls for desperate measures.” kan tjäna som en sammanfattning av hur man hanterade krisen. I klartext gav det framgångar för fascism, nazism och kommunism. Även i länder där dessa ideologier inte blev tongivande gjordes avgörande avsteg från de principer man sagt sig försvara. I Sverige är de överenskommelser jag nämnt ovan förmodligen de viktigaste. Men när andra världskriget i andra länder raserade villkoren för 30-talets avsteg från goda principer, blev vårt utanförskap i kriget också att ett utanförskap i modernisering och återupprättande av goda principer. Realpolitiskt lever Sverige fortfarande i allt väsentlig kvar på 30-talet. Statsvetaren Bo Rothstein har lämnat en tydlig beskrivning av korporativiseringen av Sverige.
Det har sagts av många politiker, jurister och filosofer, att de höga ideal vi stadfäster som principer för vårt handlande och skriver in i våra grundlagar, inte blir testade i goda tider. Det är i de dåliga tiderna som det verkliga testet kommer. Svenskarna klarade inte godkänt när de sattes till prövning. Man sålde ut en frihetlig demokrati för en tvingande kollektivistisk korporativism.
RSS – inlägg
Det idéhistoriska perspektivet<abbr title=""
Din utmärkta historieskrivning kompletteras utmärkt i ett kapitel med ovanstående titel. Där redovisas utvecklingen av de totalitära idéerna i Sverige under 1900-talet:
http://www.mrr.se/nrs/aganderattens_urholkning.htm
Som bekant lever de kvar i många myndigheter, vilket är särskilt påtagligt beträffande allemansrätt och strandskydd. Då tar sig tjänstemän rätt att förbjuda narkägaren att klippa gräset eller sätta ut en soffa på sin egen mark. De motiveringar som används, "för det allmännas bästa", är precis desamma som apparatchicks i öst använde mot sina undersåtar. Dessa är till för staten, inte tvärtom som gäller i den amerikanska konstitutionen.
Synnerligen intressant, stort tack! Som jag tidigare påpekat – jag ser inga fel med värdeteorin, däremot förstår jag inte hur de kunde ge värdeteorin en sådan tolkning på moralfilosofins och rättsfilosofins områden