Den märkliga konflikträdslan, var kom den ifrån? Den vikingatida frihetslängtan, hade den utvandrat till Amerika åren 1850 till 1930? Klart är att när Tage Erlander ropade, ”Huk er i bänkera, för nu ladder han ôm!” då gjorde svenska folket det. Kanske skrattade de lite förläget åt eländet och sin egen feghet.
Är svenskarna fortfarande rädda för att kriget ska komma hit och slå sönder den visserligen sköra och långt ifrån perfekta, men ändå i någon mån fungerande ordning vi har? Är det vår, inför förändringstryck, instabila jämvikt man försvarar med samvetsnöd i rädsla för en omställningsperiod med materiell nöd?
Man kan se saken ur ett delvis annat perspektiv. För att behålla makten och utöva den utan att behöva klä skott för dess baksidor, kan staten välja vilken organisation den väljer som hantlangare. Det privilegiet tillkommer ingen annan makt eller institution i samhället. Korporativismen föder nyttiga idioter, i tur och ordning så som staten behöver dem.
Men sådan korporativism där staten använder organiserade särintressen som sköld för sitt tvång kan även slå tillbaks mot staten. Organisationerna får inte bli för starka. Det vore olyckligt för staten om det är de nyttiga idioterna som börjar ”wag the dog.” Därför gäller det att inte ge organisationerna för mycket inflytande, att i tid byta favoriserd organisation och populistisk fråga.
Bondeorganisationeras monopolställning drabbar idag främst bönder, ett par procent av landets befolkning. De är obetydliga på valdagen om inget uppseendeväckande inträffar. Fackföreningarna har fortfarande inflytande, men inträdet i EU och annan tilltagande globalisering av handeln har minskat deras reella makt över politiken, Däremot kan de fortfarande ha stor makt över sina medlemmar och dem som söker arbete utan att vara organsierade. Exempelvis har man i sann korporativistisk anda överlåtit till facket att legitimera vilka som ska få köra arbetsmaskiner på arbetsplatser med kollektivavtal. En företagare kan gå utbildningen och få kunskapen och utbildningsbevis, men legitimationen kan man endast få genom att vara anställd på ett företag som har en redan legitigmerad förare som agerar handledare. Det krävs dessutom ganska många timmar i arbetsboken (år) och nästan full tid även därefter för att upprätthålla licensen. Skråväsendet återuppfinner sig självt. Undersåtefieringen förnyar sig ständigt.
Jägarförbundet har varit ett väl organiserat särintresse i husses ledband. Men nu börjar tålamodet och medlemsantalet tryta. Det är inte minst rovdjursfrågan som drivits av ett annat särintresse som fångat statens intresse. Man har en ny gunstling, miljö- och naturvårdsorganisationerna. Dessa har i sin tur även drivit klimathotet hårt. Detta hot håller nu på att desarmeras av vetenskapen. Teorierna höll helt enkelt inte måttet och sanningen kryper fram. Snart kommer även de svenska politikerna att ge upp sin dogmatiska hållning till klimathotet. Men först måste de finna en ny fråga, ett nytt särintresse och en ny organisation att skjuta framför sig. Likaså har aktivister letat sig in i myndigheterna och försökt utradera äganderätten i miljön och allemansrättens (också med rötter i 30-talet) namn. Aktionerna har pågått under politikernas radar, vissa i alla fall. Men nu växer en motståndsrörelse fram, en som bland annat pekar hela vägen bakåt mot missgreppen på 30-talet.
Den enda trösten i detta är att med de nya medierna, som exempelvis denna blog, blir information tillgänglig på ett allt mer nyanserat och snabbare sätt. Korporativismen befinner sig i spinn i sitt sökande efter nya allierade och nya frågor som inte avslöjats och mist sin kraft. Vi börjar åter närma oss ett formativt tillfälle i historien. Snart finns möjligheten för den som är vaken att skapa en svensk rättsstat.
Återstår problemet EU, frågan är om man ska klassa det som en byråkrati i sin renaste och bokstavliga betydelse, eller om det är en byråkrati med korporativistiska inslag? Klarar vi av att hålla EU:s överstatlighet stången med Europakonventionen för att hävda vår rätt att själva definiera vår frihet?
RSS – inlägg
Bra Mats!
Jag la in dig på min lista över folk som borde vara med i diskussionerna om Allemansrätten på NVV:s sida hoppas det var OK.
Visst är det OK! Hoppas inte för mycket dock, jag är nog allt för okänd för att släppas in i den värmen.
Utmärkt analys av läget och förtröstansfull framtid. Mats, Du borde sköta det högsta redaktionsjobbet på SvD, Anders Linder i all ära!
Anders är en av de bättre, så det var vänliga ord!