När rättigheterna blir tvång

John Locke formulerade ett slags universella mänskliga rättigheter cirka 100 år innan USA:s Declaration of Independence och nästan 300 år innan FN:s Deklaration om mänskliga rättigheter. Han ansåg dessa tre rättigheter vara omistliga; rätt till liv, rätt till frihet och rätt till egendom. Med dessa tre negativa rättigheter, alltså rättigheter som ingen har rätt att ta ifrån en, kan varje frisk och arbetsvillig människa skapa sitt eget liv. Bland annat menade Locke att samhällsfördraget är till för att skydda individens rätt till just liv, frihet och egendom, från både staten och andra individers anspråk.

Han hade i grunden rätt och blev 200 år senare av John Stuart Mill bekräftad till fullo i de exempel Mill gav i sin bok On Liberty. Mills argumentationer för friheten är ett strålande försvar för Lockes universella rättigheter. Mill för dem även ett par steg längre och befriar individen från religionstvånget och från det sociala trycket i den så kallade allmänna meningen.

Men redan 1948, när FN:s katalog över mänskliga rättigheter första gången sattes på pränt, blev det fel. Där finns spår av både värdenihilism och intrinsikalism. Enkelt uttryckt kan man säga att det är från och med artikel 22 som det börjar slira iväg. Det har tillkommit, både i FN:s regi och dokument och i andra organisationer, nya rättigheter om allt möjligt. Denna utveckling är inte oproblematisk. En orsak är att många av de nytillkomna rättigheterna är positiva sådana, alltså sådana som någon annan (vanligen ospecificerat vem) ska tillhandahålla. Exempelvis rätt till rent vatten och mat, rätt till utbildning. Rätten att dricka, äta och lära sig vore de motsvarande negativa rättigheterna.

Tillkomsten och utvecklingen av dessa positiva rättigheter blir alltid att de måste tas någonstans ifrån, allt oftare från medmänniskornas universella negativa rättigheter. Skatt är ett vanligt sätt att göra dessa positiva rättigheter möjliga. Ett annat exempel är den i Sverige omhuldade allemansrätten. Den har sitt ursprung, inte i gammal sedvänja som det påstås, utan i semesterlagstiftningen från 1930-talet. Regeringen ville att arbetarklassen skulle ägna sig åt stärkande utomhusvistelse istället för att exempelvis supa. Därför skapades allemansrätten genom en serie utredningar, debattartiklar och andra manövreringar.

Idag har allemansrätten blivit myndigheternas främsta redskap för att gratis konfiskera privat äganderätt och frihet. De lyckas med detta eftersom äganderätten har närapå ingen ställning alls i vår grundlag. Den finns där endast implicit, men inte explicit, vilket borde varit fallet. Locke, Mill, Montesquieu, Rousseau och andra samhällsfilosofers förordande att samhällsfördragets viktigaste uppgift är att skydda individen, finns inte ordentligt nedtecknat i svensk lag! Men vi undervisas i skolan om dessa filosofier som om svenska staten lever efter dem.

En relativt ny företeelse som föröder de universella rättigheterna är de intrinsikala värden som olika särintressen gör sig till tolk för. I denna filosofi har andra varelser, företeelser och begrepp (exempelvis djur, stenar och natur) samma eller större rättigheter än människorna i människornas samhälle. När sådant förs fram som politik, eller ännu värre, som myndighetsbeslut, är det lätt att inse att de universella mänskliga rättigheterna till liv, frihet och egendom är allvarligt hotade.

Men vi har blivit dövade av decenniers byråkrati som godhetens apostlar. Med ett allmänt uppdrag att göra livet bekvämare för medborgarna så att politikerna kan bli omvalda har byråkratin funnit det enkelt att med skattemedel gödsla den positiva rättighetskatalogen. Det har haft samma effekt som att ge tonåringen en flaska whisky och nycklarna till sportbilen.

Grundlagar och de mest elemäntära reglerna för friheter och skyldigheter har genom historien oftast framförhandlats i tuffa ord- och idéväxlingar efter blodiga strider. Men de demokratiska staterna har trots två världskrig inte skärskådat sina grundvalar på det viset. I synnerhet inte Sverige. Man har låtit byråkratin sköta förhandlingarna, med sig själv till på köpet. Resultatet har blivit ett förgätande (för att inte säga förgörande) av friheten för en stunds trygghet eller bekvämlighet. Därmed har vi också visat oss oförtjänta av friheten. Vi har använt oss av våra rättigheter så att vi förslösat dem. Vi har pissat i byxorna och det var varmt och gott en liten stund. Nu väntar tuffa förhandlingar och hårt arbete för att åter få torrt på kroppen och våra universella rättigheter åter.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till När rättigheterna blir tvång

  1. B-J Bjurling skriver:

    En riktigt utmärkt text.
    Jag vill bara kommentera en liten detalj: Endera finns det objektiva värden, oberoende av den mänskliga upplevaren (subjektet) och då hamnar vi i teologi eller intrinsikalism, eller så gör det inte det, och då hamnar vi i nihilism.
    Men även om man som värdeteoretisk princip ansluter sig till värderelativism / nihilism så behöver det inte utesluta mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är ett begrepp vi diskuterar i samband med t.ex. demokrati- eller moralfrågor. För att kunna diskutera demokrati och moral måste vi veta vad som menas med ”demokrati” och ”moral” – hur begreppen definieras.
    Om t.ex. valfrihet per definition är en nödvändig förutsättning för att kunna tala om ”moral” är det ju därmed inte särskilt svårt att rent logiskt bevisa mänskliga rättigheter av det slag du tar upp. Dvs. inom ramen för en moralisk kontext.
    Som Mats T. Hansson har formulerat det: ”Den moraliska autonomin, och indirekt därmed också de rättigheter som måste tillerkännas varje människa för att hon ska kunna välja mellan olika handlingsalternativ, är moraliska grundvärden. De är objektivt giltiga emedan de är nödvändiga förutsättningar för moraliska samtal överhuvudtaget.”
    (Ur antologin ”Det givna och det föränderliga” s.101.)
    Så tänker jag.

    • mats skriver:

      Visst är det så att absolut och objektiv sanning är svår att finna. Men det betyder inte allt är relativt. Det vi kan göra och måste göra för att finna den moral vi är beredda att försvara, är att ställa upp principer och därefter ställa dem mot varandra för att utröna under vilka omständigheter de ska gälla.
      Inom fysiken söker man efter en ekvation som kan förklara allt. Jag har svårt att tro att det kan lyckas. Jag är övertygad om att alla försök att finna en moralisk princip som gäller allt i alla lägen är dömt att misslyckas.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Därför är den ”Amerikanska konstitutionen” om den inte missbrukas eller som i dagsläget vantolkas något som medborgarna så småningom, när socialistpropagandan nått till vägs ände kommer att taga till sig före något annat. Staten med sina nuvarande
    mentalt nerknarkade beroende parasiter kan inte producera något av värde, framför allt inte något till mänsklighetens överlevnad.

Kommentarer inaktiverade.