Statsminster Reinfeldt flaggar för höjd pensionålder till kanske så mycket som 75 år. Inga andra villkor eller förbehåll för höjningen har hittills nämnts. Det är olycksbådande, inte åldern i sig. Jag kan också se skäl att diskutera pensionsåldern, mot bakgrund av ökad livslängd och friskare befolkning.
Men det vore ett generalfel att tro att en sådan höjning kan genomföras rakt av och med samma regler för pensionssparande och pensionsuttag som idag. Långt ifrån alla kommer att kunna arbeta till 75. Andra kommer inte att vilja göra det. En del av dem, kanske många, kommer att ha råd att pensionera sig tidigare om reglerna för vad som är pensionsparande och hur man kan ta ut det ändras.
Med andra ord söker jag en förändring som gör det möjligt för fler att ordna sin försörjning efter pensioneringen på sitt eget sätt, på sina egna villkor, med egna pengar. Jag vill bryta det totala beroendet av offentligt styrd pension. Bryta pensionernas koppling till börsen. Det är inte en fråga som kan överlåtas till tjänstemannafacken och Svenskt Näringsliv för att anpassas till deras medlemmar.
Det borde vara precis lika naturligt att investera sina pensionspengar i konst, antikviteter, metaller, bilar, fastigheter mm. Det finns alla möjligheter att sprida riskerna för den som tänker sig för, eller satsa allt på ett kort om man känner för det. Vi är ju redan idag tvingade att satsa allt på ett kort, den korporativa statens.
Vad det främst handlar om är vad staten betraktar som en pensionsinvestering och hur detta beskattas av staten. Här finns oändligt med utrymme att vara kreativ för den politiker som vill skapa nya system och modeller.
Det stora problemet uppstår väl för staten om man investerar i materiell egendom. Till skillnad mot fiktiva pensionpoäng, som blir lika mycket värda som kalleankapengar när man dör, så kan egendom ärvas och värdet överföras till familjens övriga medlemmar.
I min värld är detta bara ytterligare ett tecken på att staten stoppat fingrarna för djupt i medborgarnas fickor. Den svenska statsskulden är mycket låg vid en jämförelse med liknande länder. Samtidigt svenskarnas samlade privata skulder rekordhöga. I Sverige har medborgarna inget ekonomiskt manöverutrymme. Andelen ”dra-åt-helvete” kapital är så lågt att man allvarligt måste ifrågasätta om Sverige verkligen har frihet och demokrati.
I ett frihetligt land, där medborgarna förutsätts klara av att sköta sina pengar själva, inklusive pensionssparandet, finns egentligen inget behov av en statligt bestämd pensionsålder. Den saken bestämmer medborgaren själv när han eller hon känner för det och bedömmer att pengarna räcker för det liv man vill leva utan arbete.
Jag skickade in denna artikel till Newsmill, som välvilligt publicerade den. Fast de lade den inte synligt, utan endast så att man kan se den i marginalen när man läser en artikel av någon mer känd person, som Gudrun Schyman. Sist jag kollade så hade min artikel fått en kommentar och Gudruns tio. Även de andra artiklarna i frågan har fått ovanligt få komentarer. Intresset att diskutera Lindex underklädesannonser är mångfalt större. Trots det ramaskri som Reinfeldts utspel väckt bland journalister så verkar folket inse att inte heller den pensionsuppgörelse som gjordes på 90-talet och bara precis börjat komma i bruk, duger.
Den här artikeln har vi längtat efter länge. Allt för att avslöja kleptokraternas framfart är välkommet. Det kan nämligen påverka medborgarna i den riktningen att dom själva inser att man bör ta ansvar för sin egen ålderdom och inte sälja både sin själ och sin egendom till ”ombuden”!
Historien visar att politiken är opålitlig bortom allt hopp. Dess planeringshorisont är bara de fyra åren till nästa val. Vilka åtgärder som helst är ursäktade, om man tror att de kan ge några få extra röster, de som på marginalen ger makten.
ATP-tricket är det största bedrägeriet i Sveriges historia. En generation väljare lovades generös pension utan att betala. Det skulle deras barnbarn göra. De som inte tillfrågats.
Dock bildade man stora pensionsfonder, som varit en ständig frestelse för långfingriga politiker. Först började man nalla ur dem för att lösa problemet med arbetslöshet, genom att lättvindigt överföra arbetslösa till förtidspensionering, en kostnad som inte alls pensionsinbetalningarna var avsedda för. Det gjorde statistiken snyggare.
Sedan norpade man några hundra miljarder då och då, för att statsbudgeten behövde pengarna. . .
Historien lär oss alltså att politiker är det minst pålitliga folk vi kan låta sköta våra pengar. Det gäller nog oberoende av parti.
Du har så rätt Mats. Politiken skall inte lova medborgarna mer än att de inte skall behöva svälta och frysa. All standard därutöver får medborgaren själv ta ansvar för. Då bestämmer han själv hur länge han vill arbeta och hur hög pension han vill ha.
Men det betyder ju att skolan måste göras om, så att ungdomen bibrings insikten att eget ansvar lönar sig, inte motsatsen som gäller idag, när det framför allt gäller att klaga sig till förmåner.