Störta enväldet!

Sveriges grundlag har aldrig innehållit något effektivt skydd för individen mot staten. De gamla landskapslagarna gav ett bättre skydd för individen än de lagar som funnits under våra enväldiga kungars tid, den nya regeringsformen från 1809 och grundlagsreformen 1974. Sverige kan sägas ha varit en nation under envälde sedan Gustaf Wasa till inträdet i EU 1995 när Europakonventionen blev svensk lag.

Innan dess var folket och individens rätt ett administrativt problem, inte en juridisk fråga. Inte heller ansågs staten vara formad och legitimerad av fria individer som överlåtit sin makt till staten i utbyte mot garantier för sin frihet och rätt. Den så kallade nya Uppsalaskolan med sin rättsrelativism har varit tongivande i svensk juridisk diskurs under 1900-talet.

När Tage Erlanders socialdemokratiska regering ratificerade Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna 1950, ansåg man att den inte behövde skrivas in i svensk lag. Sverige styrdes ju av de goda socialdemokraterna och de var i sig tillräcklig garanti för att folket fick den rätt de behövde. När Regeringsrättens domare Gustaf Petrén 1982 dömde mot staten i ett fastighetsmål kallade Olof Palme det hela för “Petréns lekstuga”. Så lite var individens rätt värd för två av socialdemokratins mest hyllade ledare.

Det finns dock visst hopp. År 1964 slog HD fast att en domstol kan pröva en lags förenlighet med grundlagen, så kallad lagprövning. I 1974 års grundlag kodifieras denna lagprövningsrätt. Det innebär bland annat att en domstol kan, eller rent av ska, bortse från en lags förarbeten och rent av döma enbart efter grundlagen som den är skriven, om den lag som åtalet bygger på anses uppenbart stå i strid med grundlagen. Uppenbarhetsrekvisiet togs bort 2011. Ännu tydligare framstår lagprövningsrättens nödvändighet att väga åtgärder baserade på förordning eller föreskrift mot grundlagen. En sådan fråga kan vara den om “tomtplatsbestämning”. Det skulle vara intressant om någon domstol ville göra en lagprövning av denna tomtplatsregel mot Europakonventionen. Det är oklart om Europakonventionen är att betrakta som en del i svensk grundlag. Den behandlar grundlagsmässiga rättighetsfrågor men är mer som en parentes vid sidan om grundlagen. Det kan vara läge för en lagprövning om var den hör hemma. Nå, vilket väger tyngst, äganderätten enligt konventionen eller tjänstemannapåfundet tomtplats?

Nu finns det naturligtvis smolk i bägaren också. Med 2010 års grundlag försämrades skyddet för äganderätten avsevärt. Där nämns bland annat att miljöskydd och allemansrätt ska gå före ägarens rådighet över sin mark. Min tolkning, det är inte skrivet så i lagen.

HD har i ett fall om dubbelbestraffning ne bis in idem (alltså två straff för ett brott, vilket inte får förekomma) lämnat Walk Over och uttalat att det i första hand ankommer på lagstiftaren att säkerställa individens rättigheter enligt konventionstexten, inte domstolarnas!
I alla andra rättsstater och demokratier anses det vara domstolarnas uppgift, och det är inskrivet i ländernas grundlagar, att individens skydd mot övergrepp från den lagstiftande makten och den exekutiva makten finns hos oberoende domstolar. I Sverige vill inte ens Högsta Domstolen ha det ansvaret.

För ett år sedan väntade 150000 svenska mål på avgörande i Europadomstolen. Högen med icke behandlade ärenden växer med 1600 per år. Det beror inte på att man är senfärdiga i Strasbourg. Nej, det beror helt och hållet på att Sveriges riksdag, regeringen och dess myndigheter samt de svenska domstolarna inte klarar av att ge rikets medborgare det skydd mot övergrepp från staten som är grunden för samhällsfördraget och vad Sverige i internationella avtal också lovat upprätthålla.

This entry was posted in Frihet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.