Adam Berglund har med anledning av allemansrättsdebatten skickat in en diger skrivelse till regeringen. Frihetsportalen har fått tillstånd att publicera ett utdrag.
2012-03-10
Statsministern
Justitieministern
Miljöministern
Apropå allemansrätten – Inkonsistens i det Svenska samhället.
En parallell med immateriell rättighetsanspråk/upphovsrätt
Musik är en central del i en människas välmående precis som friluftslivet är. De flesta människor påverkas känslomässigt av musik och musik spelar en viktig roll i mötet mellan oss människor. Helt enkelt är musik en central roll i våra liv och alla bör ha tillgång till musiken på precis samma grunder som alla bör ha tillgång till vår natur. Idag ser förhållandet ut som så:
1) Allmänheten får betala för all musikkonsumtion. Det gäller för digitala kopior som CD skivor, mp3 filer mm, livespelningar, skatt/avgift som går till Sveriges Radio och Sveriges Television som i sin tur betalar för den musik man spelar mm. (Notera att allmänheten konsumerar allemansrätten helt gratis dvs. markägarna får betala allmänhetens konsumtion i form av skötsel av marken samt skatter till staten. Inkonsistensen lyser igenom.)
2) Musikanter och producenter bidrar inte med någonting gratis till samhället. Det är till och med så att upphovsrätten fortsätter att gälla efter att den skapande människan har dött. (Notera att markägarna tvingas bidra med mark utan kompensation. Inkonsistensen lyser igenom.)
3) Staten eller kommuner får betala för all kostnader på vårt samhälle som en livespelning innebär dvs betala för att upprätta ordning och betala för de skador på vår gemensamma egendom som en livespelning kan innebära mm. (Notera att som bekant betalar staten och kommuner ingenting för de skador som allemansrätten försakar. Inkonsistensen lyser igenom.)
En mer utvecklad solidarisk konstruktion där alla parter bidrar till en utvidgad allemansrätt som inkluderar musikbranschen kunde te sig som så:
1) Allmänheten betalar för musikkonsumtion, dvs. för livespelningar där det faktiskt krävs ett jobb i nutid av musikerna. Kan liknas mer som ett vanligt jobb och inte ett inspelat jobb som säljs om och om igen.
2) Musikanter och producenter bidrar gratis med digitala kopior. Det kommer att öka tillgängligheten av all musik för alla oavsett inkomst.
3) Staten eller kommuner får betala för all kostnader på vårt samhälle som en livespelning innebär dvs betala för att upprätta ordning och betala för de skador på vår gemensamma egendom som en livespelning kan innebära.
Frågan jag ställer mig är varför samhället Sverige behandlar äganderätt och upphovsrätt så olika? Varför behandlar rättssamhället markägare som luft medan rättssamhället går upphovsmännens ärende? Varför förtrycks markägarna som i grundlagen solidariskt måste bidra medan samhället inte solidariskt kompenserar för allemansrätten medan upphovsmännen inte har någon skyldighet alls att solidariskt bidra till samhället?
Min gissning är att musikbransch är en global företeelse där Sverige inta kan tvinga internationella företag att gratis bidra med digitala kopior. Däremot skulle man kunna avkriminaliserad fildelningen och på så vis inte gå musikbranschens lobbyister tillmötes. Men då skulle väll Sverige stöta sig för mycket med omvärlden och riskera sitt anseende hos sina internationella handelspartners. Desamma torde dock inte gäller om man håller fast vid den nuvarande allemansrätten. Markägande i Sverige är ägande av fast egendom som inte direkt är ett subjekt för internationell handel. Markägarna är dessutom inte någon viktig handelspartner vilket möjliggör en mer osympatisk och osolidariskt utnyttjande utan att man riskerar några marknadsmässiga påtryckningar. Statens anseende hos markägarna är troligtvis inte heller så viktig då dessa är mycket få till antal och den stora målgruppen för staten är allmänheten.
”Statens anseende hos markägarna är troligtvis inte heller så viktig då dessa är mycket få till antal och den stora målgruppen för staten är allmänheten”.
Allt sedan den första gången piratkopiering och upphovsrättsdiskussionerna startade har jag försökt att leda in diskussionenrna på de vägar Adam Berglund så effektfullt belyser. Det har varit dödstyst och ingen med någon reda i tankegångarna vågat föra jämförelsen på tal. Mats Jangdal är ett lysande undantag.
Anledningen är inte så komplicerad, det är ju mängden röster som avgör det så kallade ”maktförhållandet” i riket. Röster kan ju köpas men nu har Sverige hamnat i en situation där vår livsmedelssituation börjar bli bekymmersam, en situation ingen nämner men trots detta tillåter sig t.ex. en oavsättlig skattefinansierad så kallad tjänsteman med en egen privat agenda att förbjuda livsmedelsproducenter att i sin verksamhet hålla uppbundna mjölkkor. Finns det kanske 5000 besättningar som skall försörja 9 miljoner svenskar med mjölk och ”solidariteten” som socilisterna predikat inför sina egna har endast gällt deras egna röstsäljare och inte dem som verkligen fyller en funktion nämligen dem som äger en produktionsanläggning bunden till marken som politikerna anser att det är deras egen lekstuga.
Rovdjursvansinnet hade inte heller varit ett problem om de så kallade ”rättsvårdande myndigheterna” hade respekterat en korrekt bedömning av äganderätten.
Den inmateriella kunskapen är för dessa prostituerade (politikerna) helt ovidkommande i dessa sammanhang. Det är framtiden vi diskuterar.
Personligen tror jag att diskussionen om upphovs rätten gäller politikernas möjligheter att öka söldbegäret (beskattningsmöjligheterna).
En intressant observation Samuel, beskattningshöjden är inte alls lika stor på upphovsrätt som på äganderätt. Däremot är beskattningsbredden så stor att det mer än väl kompenserar den låga höjden i jämförelse med mark. Många toner små ger en symfoni av skatter.
Vem behöver lortiga bönder, gnälliga sommarfirare och andra besvärliga markägare när man kan leva gott på att beskatta en låtsad verklighet?
En mycket intressant och tänkvärd jämförelse. Rätt märkligt att en låtskrivare, som hämtar inspiration till en megahit i en markägares skog, ska få göra det fritt och utan ersättning till markägaren. Däremot är markägaren tvungen att betala, om vederbörande lagligen vill ha en denna superhit i t.ex. MP3-format. Dessutom måste markägaren betala en särskild avgift till musikindustrin, för att kunna säkerhetskopiera skogsbruksplanen för den skog, där låtskrivaren hämtar inspirationer till sina superhits.