Beskyddarverksamhet 3

Vad skiljer en förening från ett nätverk? Enklast kan man säga att en förening är registrerad och har en styrelse som vanligtvis väljs efter demokratiska principer. Ett nätverk har inte detta, det är personer eller organisationer som vid behov kontaktar varandra för att samarbeta.
Ett medborgargarde är ett exempel på ett nätverk. Så fort sådana agerar för att på egen hand eller genom hot och tvång förmå någon till något så är det i regel brottslig verksamhet. Maffiaverksamhet är ett exempel på sådant brottsligt nätverkande.

Strandskyddarna är en registrerad förening med vald styrelse. Men på sin hemsida kallar de sig för ett nätverk. De avslöjar också att de jobbar för att motarbeta demokratiska beslut de ogillar och föra att undergräva förtroendet för de demokratiska församlingarna och de beslut som fattas där. Det gör de trots att flera av dem är aktiva politiker. Gör det dem till ett medborgargarde?
Man kan fråga sig om detta nätverk verkligen ser som sin främsta uppgift att göra det de visar upp utåt, även om det är tveksamt nog i sig,  eller om de rent av jobbar bakom kulisserna för undergräva sina kollegers politiska arbete. Det arbete som kollegerna fått politisk majoritet för att utföra. Frågan är berättigad eftersom hela styrelsen är så tydligt lokalt förankrad.

Att de fått tingsrättens dom på att de kan träda in som ett slags sakägare för att de påstås företräda ett allmänintresse visar bara på hur djupt korporativismen gått i den svenska demokratin. De demokratiska institutioner som ska försvara demokratin överger den för att enligt minsta motståndets lag biträda de kollektivistiska krafter som ödelägger individens frihet. Allt detta är i stor utsträckning ett resultat av de händelser, från skotten i Ådalen till Saltsjöbadsavtalen, på 1930-talet som förde den unga svenska demokratin in på korporativismens villovägar.

Vi har inga friheter och rättigheter skyddade av att de finns uppskrivna i Grundlagen. Vi har inget skydd av demokratin. Vi har definitivt inget skydd av byråkratin. Det enda skydd vi har är att ständigt återvända till demokratins och frihetens urkunder, att ständigt upprätthåla de principer som finns inskrivna i grundlagen, varhelst, närhelst de utmanas. För de kommer alltid att utmanas om och om igen, av individer och grupper som vill förbjuda något. Det vi inte ständigt skyddar från deras förbudsiver kommer att bli förbjudet.

Strandskyddarna är en organisation i det lilla formatet, som påverkar enskilda ärenden. Men samma utomparlamentariska funktion som föser våra politiker framför sig med fagra ord om den goda viljans välsignelse, finns på det internationella planet. Det räcker kanske med att nämna FSC, Kyotoprotokollet, Nagoyaprotokollet, Bernkonventionen om skydd för Europas växer och djur. Dessa protokoll och åtgärder tas fram av folk som vill kontrollera andras ägande. De svindlar våra folkvalda politiker, som gärna vill framstå som goda, men i verkligheten visar de sig vara både bedragare och mer eller mindre anonyma krafters nyttiga idioter som monterar ner vår demokrati medan det okunniga folket hurrar.

Av någon outgrundlig anledning är de människor som organiserar sig för att hävda den rådighet de har enligt lag och grundlag över sitt ägande, mycket svagare, än de människor som i organiserad form hävdar sin rätt att förse sig med andras egendom. Det kan ha att göra med att för få människor äger mark för att ugöra en intressant väljargrupp, eller att det är ovanligt att de som är politiker eller tjänstemän äger mark. Därmed kanske deras sympatier redan från start ligger hos de marklösa. Spekulation, ja! Men man måste ju leta förklaringar till hur det kommer sig att man inte kan få rätt trots att man enligt såväl allmän moral och normal lag har rätt.

Om enbart de individer och grupper som kräver upprätthållande av och införande av nya förbud är de som ständigt får myndigheternas medhåll, men aldrig de som framhåller frihet och rättigheter, vad får vi då för slags samhälle? Funderar aldrig myndigheterna på om deras primära uppdrag är att försvara medborgarens individuella frihet och rättigheter?
Förbud är alltid en generell begränsning och ett slags kränkning av (tilliten till) individens förmåga att självständigt fatta goda beslut. Det drabbar alla, men utan rättvisa. Frihet ger möjlighet för alla att försöka och vanligen för de flesta att lyckas. Det är rättvist. Frihet ger möjlighet att skapa och vara goda föredömen. Förbud skapar bara självgoda gnällspikar.

Det här inlägget postades i Äganderätt, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Beskyddarverksamhet 3

  1. B-J Bjurling skriver:

    Lysande sammanfattning.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Den ende som i dagsläget har något att tillföra i ”riksblaskorna” är Mats Jangdal.
    De flesta andra skribenter därstädes betraktar vi som mutkolvar, många skattefinansierade.

Kommentarer inaktiverade.