I Jordbruksaktuellt hittade jag en intressant artikel, med mer bakomliggande information än artikeln redovisade. Den handlar om Beatrice Bengtssons avhandling Frame competition and stakeholders in risk governance. A study of EU food safety and GMOs vid Lunds universitet.
Hon skriver om sig själv på universitetets hemsida att hon är feminist och har tidigare deltagit i GreenGov, som handlar om inflytande bortom propagandan på områdena klimat, skog och livsmedelssäkerhet. GreenGov finansierades av Formas som är Vetenskapsrådets forskningsorganisation för hållbar utveckling.
Som så ofta i forskningsrapporter återfinns det intressanta i fotnoterna. Här får vi veta att GreenGov står för Participation, Deliberation and Sustainability. Governance beyond Rhetoric in the Domains of Climate, Forestry and Food Safety och att Formas uppgift är att vara forskningscentrum för miljö, jordbruk och rumslig planering (markanvändning och stadsplanering). Här finns alltså den byråkratiska tankesmedjan som via myndigheterna på Naturvårdsverket och Jordbruksverket med flera, i hög grad styr våra politiker. Arbetet har letts av Karin Bäckstrand.
Läsningen av GreenGovs sammanfattning om styrning av politiska beslut är rena skräckberättelsen. Här är några citat som visar vad de gjort och hur de tänker:
- Demokratiforskningen betonar att deltagande är betydelsefullt för att nå ett effektivt genomförande och stärka åtgärdernas legitimitet. Strategier för hållbar utveckling anses därför bli mer effektiva om de berörda konsulteras och aktivt deltar i styr- och genomförandeprocesser. Även beslutsfattare och administratörer har liknande tankar och pekar på behovet av styrformer som tar deltagande, öppenhet och samråd på allvar. Detta gäller svensk hållbarhetspolitik men finner även sin motsvarighet inom FN och inom EU, där man ropar efter nya styrmekanismer som kan öka deltagandet av grupper, intressenter och medborgare.
- Miljöpolitiken på lokal, nationell, EU och global nivå har blivit intimt förknippad med framväxten av nya ”mjuka” och flexibla styrformer, som bygger på samråd, frivillighet och deltagande, tex privat-offentliga partnerskap, standards, konsultationer med medborgare och samhällsaktörer. Dessa nya flexibla styrformer bygger på demokratiteoretiska ideal om att göra miljöpolitiken mer öppen, inkluderande, legitim och därmed också mer effektiv.
- Projektet har vägletts av frågan: kan nya styrformer gynna en effektiv implementering av miljöpolicies samtidigt som legitimiteten och deltagandet ökar?
- Projektet ger underlag för beslutsfattare i deras val av olika styrformer, och vägledning om vilken typ av samråds- eller styrform som kan vara relevant för en viss kontext och en viss fråga.
- Fallstudierna representerar en mångfald av exempel t ex internationell och kommunal klimatpolitik, Agenda 21, FN:s globala privat-offentliga partnerskap för hållbar utveckling, EU:s vattendirektiv och skogscertifieringens roll i den svenska skogspolitiken.
- Resultat och slutsatser: Projektet har genom ett antal fallstudier systematiskt undersökt huruvida nya styrformer inom klimat, skogs -och livsmedelsäkerhetsområdet från lokal till global nivå genererat mer en mer effektiv och legitim miljö -och hållbarhetspolitik. Ett viktigt resultat i projektet är att löftet om de nya styrformernas effektivitet och legitimitet inte omsätts i praktiken. Nya styrmedel, såsom privat-offentliga partnerskap, certifiering och medborgarkonsultationer har förvisso lett till ökat och breddat deltagandet av olika aktörer i miljöpolitiken. Emellertid har de demokratiska värden varit sekundära jämfört med målet om effektivitet i miljöpolitiken. En central slutsats från projektet är att det inte finns empiriskt stöd för tesen att nya styrformer (med ökat deltagandet av medborgarna och samhällets aktörers i beslutsprocessen) leder till en mer effektiv politik för hållbar utveckling. En annan viktig slutsats i projektet är statens fortsatt viktiga roll i miljöpolitiken både som initiativtagare och mäklare av nya styrformer. I litteraturen om nya styrmedel antas ofta att staternas makt är eroderad till förmån för icke-statliga aktörer, såsom företag och frivilligorganisationer. Stater och mellanstatliga organisationer delegerar centrala styrfunktioner till privata aktörer utan att avhända sig makten. Projektet har funnit exempel på en större trend där medborgerligt deltagande, öppenhet och dialog får allt större utrymme i miljö-och hållbarhetspolitiken i Sverige, EU och FN. Denna policypraktik kan kopplas till demokratiteoretiska ideal där deliberation och deltagande anses utgöra ett allt viktigare komplement till den representativa demokratin.
Fetning och understrykning är min.
Notera att hela verksamheten går ut på att styra folket utan att de märker att de blir styrda. Det är så skickliga bedragare bär sig åt. De demokratiska aspekterna har varit underordnade i projektet, än mindre har man ägnat sig åt att jämföra studien med filosofi och teori om frihetliga ideal.
Individer är obehagliga inslag samhället. Det är bättre om dessa helt korporativistiskt företräds av tjänstemän som har så lite som möjligt gemensamt med dem de företräder och helst så mycket som möjligt dem de förhandlar med. Då blir samsynen och legitimiteten i besluten bäst. Möjligheterna att överklaga, eller ens klaga minimeras. Självklart finns här kopplingar till Naturvårdsverket och exempelvis strandskydd, allemansrätt och äganderätt.
Land ska inte längre med lag byggas. Nu ska lagen vara flexibel och i efterhand anspassas till den rådande trendensen. Att ”hållbar utveckling” dessutom mest är flum utan konkret innehåll, gör inte saken bättre. Imorgon skriver jag om själva avhandlingen.