Demokratur duger?

För att bättre förstå hur de tänker, dessa samhällsvetare, så läste jag en annan avhandling från Lunds universitet, Vetenskaplig osäkerhet i policyprocessen, av Åsa Knaggård. En tydlig trend är att man söker generalisera och abstrahera, istället för att konkretisera. Med andra ord flumar man till det hela genom att konstruera nya ord eller ge gamla ord en ny betydelse. Mycket riktigt spelar socialkonstruktivismen en betydande roll i detta. Samhällsvetarna tycks inte känna till David Hume eller vill inte veta av honom, för hans klarsynthet skulle dra ner brallorna på dem.

Knaggård skriver: Vetenskap och politik ska här ses som samlingar av institutioner som styr hur vi tänker om till exempel god forskning och accepterat politiskt beteende. Ett institutionellt perspektiv kan fånga den traditionella synen på relationen. För att även få med synen som finns inom STS på relationen och på vetenskaplig kunskap har jag valt att kombinera det institutionella perspektivet med dels gränsarbete och dels begreppet roller. Aktörers beteende betraktas genom roller som är institutionellt baserade.”

Hennes avhandling är från 2009 och handlar om skapandet av en svensk klimatpolicy. Hon har alltså gjort sin undersökning och dragit sina sutsatser innan Climategate och fiaskot i Köpenhamn. I slutsatsen skriver hon bland annat: Här har forskare som i klimatfrågan agerat som kunskapsmäklare haft ett mycket stort inflytande på hur frågan ska förstås som politiskt problem. Det är en naturlig effekt av att klimatförändringar inte går att förstå utan forskares hjälp.”

Syn, säger jag. För vi var ju många som redan innan dess, utan att vara klimatforskare, hade förstått och påtalat den så kallade klimatforskningens brister. Vad både Bengtsson och Knaggård gör, förmodligen omedvetet, är att visa hur odemokratiskt politiskt beslutsfattande går till både i Sverige och i EU. Politikerna bestämmer vad de vill besluta, sedan kallar de in”aktörer”, NGO:s, forskare, storföretag och andra, som med sina ”roller” utgör en ”samling institutioner” som får ”rama in” ”policyskapandet” i en ”överläggningsprocess” (deliberative process) där demokratin är underordnad och ”effektiviteten” i frågans lösande är överordnad. Men det är djupt oroande att samhällsvetare, i bred mening, inte bryr sig om att jämföra styrningen av samhället och förändring av styrningen med de urkunder, de filosofiska principer som gjorde det möjligt att skapa demokratier och bryta sig fri från tyranni. Skillnaden mellan att göra något bra eller något dåligt går inte allitd mellan att göra saker rätt eller fel. Men den går alltid mellan att göra rätt eller fel saker.

Vad de båda beskriver är hur styrningen av samhället görs upp långt innan allmänhet och media blir medvetna om att de beslut som fattas ens är frågor där beslut övervägs. Bengtsson har haft som arbetsexempel EU:s hantering av GMO, medan Knaggård haft Sveriges policyarbete med ”klimathotet”. Med den insikten i hur tjänstemän får sin input som de sedan för vidare till politikerna för beslut, blir man mindre förundrad över hur exempelvis rovdjursfrågor, äganderätt, strandskydd och allemansrättsliga frågor helt plötsligt har blivit problem som allmänheten stöter på i sin vardag. Men då finns inga verktyg, inga policys och inga andra sätt för allmänheten att hantera det som då blivit deras problem. För verktygen förhandlade ”aktörerna” bort i sitt ”rollspelande” under ”överläggningsprocessen”. En springnota som lämnas till allmänheten utan kommentar.

Demokratur var ordet, sa Bill. I bästa fall, sa Bull.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Demokratur duger?

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Vad är så kallad ”piratkopiering” och allt rundsnack om ”upphovsrätt” om inte annat än ett rent teaterspektakel jämfört med vad dessa skattefinansierade ”tjyvar” tillåter sig i den akademiska världen bakom ryggen på medborgarna, och ledarredaktionnerna på riksblaskorna tiger och samtycker, för det får dom ju betalt för!
    Du är otrolig Mats, någonstans skall sanningen hämtas ifrån, snart nog är Du den ände som vågar. Tack för det!

  2. B-J Bjurling skriver:

    ”…Demokratin är underordnad och ”effektiviteten” i frågans lösande är överordnad.”

    Observera den förklaringsmodell vi har inom den grundläggande etiken, dvs i konflikten eller kontrasten mellan konsekvensetik å ena sidan och deontologisk etik (principetik) å den andra. Enligt konsekvensetiken är det ju uteslutande målsättningen/konsekvenserna som bestämmer ditt handlande, medan principetiken anger vissa principer som inte under några omständigheter får ruckas, det kan t.ex. vara människovärdet, kategoriska imperativet eller de demokratiska principerna etc. Om då en konsekvensetiskt resonerande byråkrat eller akademiker eller lobbyist eller politiker fått för sig att det viktigaste för denne är feminism/ klimathotet/ gmo-hotet/ djurskyddet/ biologisk mångfald osv… så finns ju hos denne inga spärrar. Det är det stoff som fundamentalister görs av. Konsekvensetik, fanatism och bristande omdöme går hand i hand, alternativt ger samma resultat – de goda avsikternas tyranni.
    Den stora risken och svårigheten med så här abstrakta hot och strukturer är ju just att det är så svårgripbart. Att se det diffusa är svårt nog. Sedan är ju nyspråk en väl beprövad dimspridare.
    Att konkretisera blir nästa utmaning.

    • mats skriver:

      En bra analys, som jag naturligtvis hade i bakhuvudet men inte konkretiserade mer än att påstå att viktiga är att göra rätt saker, naturligtvis principetik. Bra att du fyllde i det.

Kommentarer är stängda.