Envar sin egen Nimis

Konstnären Lars Vilks lyckades i många år hindra myndigheterna från att riva hans drivvedsskupltur Nimis. Med tanke på Naturvårdsverkets omhuldande av upplevelselandskapet och Klas Sandells instämmande och hans teser om det mångbrukade landskapets estetiska värden, kanske det är dags att markägarna själva börjar utföra lite konstnärliga installationer på sin mark.

Man kan börja i liten skala och klippa en bit gräsmatta och sätta ut ett par trädgårdsstolar. Det kan utgöra en installation som kommenterar den småborgerliga drömmen om en egen täppa. Men det är bra om en installation förändras över tid och ständigt adderar nya komentarer om sin samtid.
På det viset blir installationen en loggbok över samhällets kulturella utveckling. Retrospektiv, kontemporär och framåtsyftande på samma gång. En hammock skulle naturligtvis utgöra en käftsmäll riktad mot etablissemanget. En brygga kan symbolisera såväl verkliga som drömda förbindelser med nära och fjärran kulturer. En bro i vardande. En idé på språng.
En uppochnervänd eka till hälften skrapad och till hälften målad kan symbolisera tillvarons labila tillstånd, den ångest varje naturlig svensk, själsligen besläktad med Ingmar Bergman, känner inför sin egen otillräcklighet. Som en ständig sisysfosgärning kan man ömsom skrapa, ömsom måla på sin eka. På det att installationen aldrig färdigställs, utan ständigt utvecklas.

För dem med lite större marker kan installationen ”borttagande av stenmur” fylla sin funktion som tillskott i landskapets mångbrukande. En kvarlämnad trebent stubbrytare med en mindre sten symboliskt suspenderad mellan jordens dragningskraft och himlens frihet, utgör en allegorisk utgångspunkt för filosofisk kontemplation. Ett nydikat surhål illustrerar mer handfast psalmens ord om berg som sjunka och djup uppståndna. En välgjord slyrensning kan utgöra symbolhandling för den storstädning av ideologiskt missanpassad bråte som bör rensas ut från våra byråkratier och påtryckarorganisationer.

Såväl våra kvällsblaskor som myndigheter och inte minst kulturetablissemanget förfasades över Zvi Mazels (israelisk ambassadör) massaker på Dror Feilers konstverk, Snövit och sanningens vansinne. Jag föväntar mig att alla markägare får samma helhjärtade stöd för sina installationer. För säkerhets skull kanske vi alla borde döpa dem till Sanningens vansinne.

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Envar sin egen Nimis

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Blir plågsamt påmind om Lars Vilks nästan dagligen då jag inte finner bättre väg till Brunnby/Arild än att passera hans hus på 15 meters avstånd, ca.
    Där står sedan i höstas säkerhetspersonalen Bill & Bull och för skattebetalarnas surt
    avtvingade pengar i flermiljonklassen vaktar denne högst upphetsande person. Vi som betalar kan inte göra något åt det.

    • mats skriver:

      Om Vilks konst må var och tycka som den vill. Om hans rätt att medelst konst eller tal uttrycka en åsikt, kan vi egentligen bara tycka en sak. Han har rätt där till.
      Om det är något våra skattepengar ska användas till, så är det att försvara den rätten.
      Det var kanske fel av mig att sikta på immaterialrätten i artikeln ovan. Det kanske hade varit mer adekvat att hänvisa till grundlagens skydd för yttrandefriheten. Då skulle man kunna få ett utslag på om yttrandefriheten är starkare än allemansrätten. I så fall borde yttrandefriheten och äganderätten tillsammans vara starkare än allemansrätten.

  2. Niklas skriver:

    Inte helt riskfritt att uppmana till lagbrott. Någon miljötaliban kan ju då hämnas, t.ex. genom spikning av några potentiella knivfuror…

    • mats skriver:

      Jag har inte uppmanat till brott. Ibland finns oreglerade områden. Innan det finns anledning att tillföra reglering brukar det vara nödvändigt att någon gör det som de uppfattar som tillåtet och sedan får juridiken ha sin gång.
      Hot om brott, eller brott, mot den som utforskar lagens gränser, är ett brott.

      • Niklas skriver:

        Inte uppmanar till lagbrott?

        1 Du uppmanar att klippa gräs och ställa ut trädgårdsmöbler. Sker detta på områden som omfattas av (den egenartade) strandskyddet, så är det väl ett lagbrott?

        2 Borttagande av stenmur. Stenmurar i odlingslandskapet är dessvärre biotopskyddade, varför ett borttagande kräver Länsstyrelsens uttryckliga tillstånd. På skogsmark är det väl lättare med tillstånd, tror jag.

        3 Dikning av surhål är juridiskt sätt markavvattning (så vida inte surhålet redan är uppodlad), vilket kräver tillstånd. Markavvattning är dessutom förbjudet söder om Dalälven, varför en dispens från markavvattningsförbudet krävs innan man kan ansöka om tillstånd för markavvattning.

        Slutligen, så noterar jag att Lars Vilks tydligen åkte fast för olaglig avverkning http://www.atl.nu/skog/d-dshotad-konstn-r-talas-f-r-tr-df-llning

        • mats skriver:

          Nej, jag uppmanar inte till brott. Jag uppmanar till att utforska konstens och yttrandefrihetens gränser. Är man själv övertygad om att det är ett brott ska man avstå.
          Anna Odell, Lars Vilks, Dror Feiler med flera, visar att konstens yttrandefrihetsskydd åtnjuter fördelar som medborgaren inte kan påräkna i andra sammanhang.

Kommentarer inaktiverade.