Anita Persson, ordförande i Sveriges Nötköttsproducenter, skriver i en debattartikel i ATL nr16, att hon vill ha nya regler som tvingar markägare till vissa saker för att det ska bli mer lönsamt i hennes bransch. Hon skriver:
”Att det för många är lönsammare att låta marken ligga för fäfot än att bruka den undergräver politikens syfte och förstör de aktiva företagens möjlighet att växa och bidra till sysslesättningen. Detta kan ändras med ny jordbrukspolitik.”
Man kliar sin skalp mer än en gång när man läser detta. När mark ligger för fäfot betas den väl istället för att brukas som åker. Det ger lägre avkastning, men god djurvård och landskapsvård. Att det är ett aktivt användande av marken om än inte intensivt kan vi väl enas om. Öppna landskap efterlyser hon även.
Men hon tycks inte ägna en tanke åt äganderätten. Hon kanske arrenderar och tycker det är ett omständligt sätt att komma över mark. I min värld måste markägarens rätt att själv betsämma hur den egna marken ska brukas bli mycket starkare. Att då kräva regler som tvingar markägare att göra si eller så känns främmande.
Om det nu är så eftertraktat med öppna landskap, då kanske man ska vända på resonemanget. Det kanske inte är den som låter sina djur beta på annans mark som ska betala för betet. Kräv betalt för att hålla marken i hävd istället.
Alternativet med att markägaren själv putsar marken och på andra sätt håller marken i hävd kostar ju en slant. Det kan väl då vara enklare och bättre ekonomi att betala grannen för att göra det? Jag ser bara en (av många) marknadslösning här, tillgång och efterfrågan. Den som vill ha betalt för något måste erbjuda det som någon är beredd att betala för. Att kräva tvång mot andra för att man själv ska kunna få bättre betalt låter inte rättsäkert, demokratiskt och frihetligt.
Kommer inte parterna överens blir det ingen affär, för någon av dem. Det kan i slutänden bli förlust för båda. Men sådana slutsatser är svåra att dra i ett genomreglerat samhälle där det är enklare att ropa på förbud och tvång, eller skicka sina byråkrater att förhandla med politikerna eller andra byråkrater, än att själv förhandla med andra företag.
Jag gissar att det är en av politiker och byråkrater vandaliserad marknadsekonomi som fått Anita Persson att tänka i dessa banor. Hon skulle göra oss alla en stor tjänst om hon tog avstånd från dessa vandaler och istället vände mynningen i deras vapen mot dem själva.
Än så länge är ”mattemplen” fyllda men hur länge? Ca 50% av det nötkött vi äter är importerat säger statistikerna. Och för varje dag som går kriminaliserar skattefinansierade oavsättliga byråkrater tillvaron ytterligare för de som har orken att producera livsmedel till den svenska befolkningen.
Snart nog hägrar ransoneringskorten med vidhängande kuponger som kommer att bli de nya värdeinstrumenten som ersätter de pengar som Gudrun Schyman så gärna bränner och hon kallar för ”pengar” inför åsynen av hela svenska folket på bästa TV tid.