Det är först nu jag egentligen kommer till Beatrice Bengtssons avhandling. En god förförståelse av min beskrivning av hennes avhandling får man genom att läsa gårdagens artikel om Formas. Det som är förbryllande är att hela ansatsen för hennes undersökning om styrning och förhandling inom EU:s politiska och byråkratiska labyrinter, är kollektivistisk. Man kan säga grön och röd socialistisk. Nej, jag kanske inte är så förvånad ändå. Bengtsson är doktor i ekonomi, inte filosofi eller idéhistoria. Politiska principer om individens rätt till egna val och frihet från staten eller annan överhet lyser helt med sin frånvaro. Nämns inte med en bokstav. Den enda frågan är vilket kollektiv som ska styra (EU-byråkratin) och hur den ska förhandla med andra kollektiv för att nå en samsyn och legitimitet för styrningen.
EU:s demokratiska underskott anser hon kompenseras till viss mån (kanske fullt ut) med den korporativism hon beskriver. Hon kallar det inte för det, men vi som läst idéhistoria och sett den på nära håll i Sverige känner igen den när vi får den beskriven för oss. Demokratur accepteras istället för demokrati. Så går hon glatt visslande vidare, nöjd med de möjligheter NGO:s förhandlat till sig att representera folkviljan i förhandlingar med byråkratin innan förslagen lämnas till politikerna för beslut.
Hon skriver på sidan 8 att andra avhandlingar tittat på politiska processer och deras legitimitet. Hon har en annan vinkel, hon vill se hur man kan effektivisera resultatet av processen. This work therefore seeks to go beyond the procedures by developing a theoretical framework that also focuses on content.
Som frihetlig liberal vill man utropa, The theoretical framework is the content! Individens frihet är poängen, hur effektv individen vill vara, anser sig behöva vara, avgör hon själv.
Det är en djärv ansats hon gör när hon förklarar att hon fokuserar på särintresse istället för på folket, på styrning istället för demokrati. Hon använder uttrycket ”stakeholder” som jag normalt skulle översätta med uttrycket sakägare. Men eftersom dessa lobbyister i en fungerande marknadsekonomi inte skulle ha mer att hämta än vad marknaden, alltså summan av individers val ger utrymme för, väljer jag att kalla dem för särintressen. De försöker helt enkelt skaffa sig mer än vad demokratin och marknaden egentligen är beredd att ge dem.
Hon ägnar sig mycket åt analys via ”frames” vilket kan betyda mycket, även i hennes avhandling. Frames är ett begrepp som i huvudsak betyder problemformuleringsinitiativ, men under det senaste decenniet tydligen trängt ut detta målande uttryck. Bland annat är det en analysmetod att identifiera tankegods eller strategier, men även en metod att avgränsa, stänga ute/inne. Att frame också kan användas för ange att man orätt sätter någon som är oskyldig i den skyldiges ställe, kan man inte undvika att associera till.
Hon beskriver ofta hur mer eller mindre regelrätta förhandlingar äger rum mellan byråkraterna och särintressena. Dessa överläggningar beskrivs med olika uttryck där ordet deliberative är centralt. Särintressen och byråkrati överlägger utan insyn från eller hänsyn till allmänheten eller en generell demokratisk princip om individuell frihet.
Därav min rubrik, hämtad från Conan Doyle’s Sherlock Holmes: ” It is murder Watson – refined, cold-bloded, deliberate murder.”