Publicisterna

Man kan fråga sig hur tidningen Land lever upp till sitt publicistiska ansvar. De har ständigt artiklar om klimathotet. Ni vet det där antropogena hotet som vi människor påstås leverera bara genom att finnas till. Nu har ju den delen av eventuella klimatförändringar motbevisats och propagandan avslöjats som genomfalsk. Men Land ändrar ingenting i sin publicistiska policy.

Nu senast var det krönikören Sture Markström som fick torgförda snart sagt alla villfarelser om klimatet i en enda krönika. I artiklar i samma nummer skriver man om ETT-transporter av timmer och miljömotorer i skogsmaskiner, som om de var nödvändiga förändringar för hela samhället, om någon av oss ska överleva.

Och på den hårt redigerade insändarsidan släpper man fram Ingela Hammar från Täby som tycker att hon minsan ska få bestämma att folket på landsbygden ska hysa varg så att hon i stan ska kunna känna att det finns riktig vildmark i Sverige om hon skulle få för sig att göra ett besök, bara utifall.

Som sagt hur tänker de på Land, vad har de för policy?

De kanske tycker att de gör rätt som underlättar implementeringen av EU:s klimatpolitik? Men då har de väl missat pressens första uppgift rejält. De ska inte propagera för makten, de ska granska den! EU tänker införa krav på klimatrapporter från varje enskilt jordbruk. Att klimathotet är borta, att våra verksamheter inte förstör klimatet, det spelar ingen roll. Byråkratins kvarnar ska mala tills allt är söndermalt.

Nu är inte SvD, DN, SR eller SVT ett dugg bättre än Land, men det är inte problemet i detta fall. Problemet är att Land inom sin läsekrets och bland sina journalister och experter borde ha tillgång till många som kan sina naturvetenskapliga elementa och har integritet nog att säga ifrån mot galenskaperna.

Det här inlägget postades i Klimatbluffen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 svar på Publicisterna

  1. B-J Bjurling skriver:

    ”Som sagt, hur tänker de på Land, vad har de för policy?”
    Ja, det är vargar, klimat och biologisk mångfald som gäller på ledar- och debattplats.
    Och konsekvent från en ur naturbrukets perspektiv bakvänd ståndpunkt.
    Men där avspeglar man väl egentligen bara LRF:s policyer.

    ”Våra organisationer har antagit rovdjurspolicys som säger att vargen tillhör den svenska faunan. Det har gjorts trots att vargen utgör en stor påfrestning för våra medlemmar och trots att många av dem får betala ett i deras ögon synnerligen högt pris. Det sker med insikt om att majoriteten i Sverige faktiskt vill ha varg.”
    Petterson och Mörner, Newsmill, december 2010.

    Vad är det för organisationer som sviker sina medlemmar så flagrant? Och vad är det för syn på demokratin, staten och naturresurserna som skymtar?

    Ur en ”idéskrift” med den kryptiska titeln ”www. grona sektorn.se”, från 2001:
    ”I generationer var alla andra våra motparter. Det förändrades på 1990-talet – nu är alla våra samarbetspartners. Det tar tid att vända attityderna och förstå att vi är beroende av varandra.”
    Leif Zetterberg, VD LRF

    Fast det är ju möjligt att tidningen ser sig som policyernas vakthundar gentemot ”husse”. Minns hetsjakten mot skogsbruket förra sommaren, med kampanjmaterial från ”Skydda skogen”, som tillhygge.

    I det här sammanhanget kan man också fundera över hemsidan lantbruk.com. Det är alltså tidningens hemsida där många av tidningens artiklar har kunnat kommenteras.
    Det var en sida där debatten tilltog under hela fjolåret för att kulminera under förvinterns djurskyddsdebatter. Det var en sida där missnöjet mot LRF-riks tidvis kunde få rikligt utlopp. Det besynnerliga är ju att riksstyrelsen konsekvent lämnar debatten åt sitt öde. Den enda som någonsin yttrar sig (får yttra sig?) är ordföranden, och hon gör det bara i form av krönikor eller intervjuer i papperstidningen – envägskommunikation.
    Det spelar alltså ingen roll hur mycket nätdebattörerna än anstränger sig, vilka argument de än lägger fram – något svar får de aldrig från LRF. Riksstyrelsen debatterar inte med sina medlemmar på det viset.
    Så, för en månad sedan, 22/2, tog det plötsligt och utan förvarning slut. Under nyspråksdevisen ”ansiktslyftning” gjorde man en rad förändringar av hemsidan som samtliga var rejäla försämringar ur läsarnas synvinkel. Värst var att men gjorde det svårare och omständigare att kommentera genom att införa disqus-systemet. Tydligen hade debatten varit obekväm för somliga.
    Samtidigt sparar tidningen in på hemsidans reurser genom att låta den ene av de två redaktörerna sluta. Resultatet är att sidan idag bara är en skugga av vad den var för ett par månader sedan. Med införandet av disqus försvann också flera års samlad produktion av artiklar och kommentarer från nätet. Ett kulturhistoriskt nidingsdåd jämförbart med att riva en hembygdsgård eller bränna ner ett unikt arkiv.
    Förra veckan skrev ledarskribenten en patetisk vädjan till läsarna att åter börja debattera på hemsidan. Men det är förstås inte läsarna som ska förbarma sig och förlåta tidningens svek. Det är inte läsarnas fel om de blir förbannade över att tidningen fördärvat en utmärkt hemsida och att läsarna avskyr disqus. Eller att ”Snyggbondes” twittrande uppfattas som intressantare än lantbruk.com. Det är inte vi läsare som ska krypa till korset. Att försvara ett misstag är att fela igen.

    Sedan ska vi väl heller inte glömma att kvaliteten på journalistiska produkter är beroende av journalisternas personliga egenskaper. Man kan inte beordra fram kvalitet. Och låter man bli att engagera så uppenbara diamanter som Mats eller Sveriges Snyggaste Bonde får man skylla sig själva om man hamnar i bakvattnet.

    Jag vet givetvis ingenting om hur kommunikationen mellan riksstyrelsen och tidningen fungerar. Kanske är det så att en utpräglad ickestyrning ger samma resultat som en hård detaljstyrning hade gjort. Men riksstyrelsens medlemskommunikation följer samma modell som då förbundet bildades på 70-talet, där borde ett närmare samarbete med tidningens hemsida varit en naturlig kanal för en tidsenligare kommunikation, om bara viljan funnits.
    Grundproblemet är troligen en feg, svag och ängslig riksstyrelse som låter sig styras av sina egna tjänstemän på LRF-riks och bristen på ideologisk medvetenhet och debatt.
    Och en tidning befolkad av journalistiska medelmåttor utan ideologisk samhörighet med sina naturresursförvaltande läsare. Förra chefredaktören rekryterades t.ex. direkt från djurrättsaktivisten Jens Orbacks kontor.
    Fler citat ur idéskriften från 2001:
    ”Ledarskapet måste bli bättre”
    ”Vi borde skapa en tankesmedja”.

    • mats skriver:

      Din beskrivning av LRF:s förbundsstyrelse och kansli låter som om det är gamarna i Disney:s Djungelboken du citerar!
      Idéfattigt och gnälligt. Jag har numera ingen bra insyn i LRF:s centrala verksamhet, jag kan endast kommentera det jag ser utifrån. Det verkar som om du träffat någorlunda rätt, tyvärr.

    • Albin Rietz skriver:

      Så lantbrukarna ska få göra vad de vill och naturen behöver man inte bry ett dugg om.

      • mats skriver:

        Påstår du att lantbrukare inte bryr sig om naturen? Påstår du att de som äger mark och natur inte skulle bry sig om sin egendom precis som andra människor, bara för att det är natur?

Kommentarer är stängda.