Gemenskap 2

Några kommentarer till gårdagens artikel om gemenskap

Det finns en tydlig filosofisk gräns mellan två ”sorters” människor. Dels dem som tycker att samhället är vi tillsammans och endast när vi är tillsammans, tycker samma och handlar lika. När vi alla inordnar oss i samma kollektiv.
Så finns det en annan grupp människor, som värdesätter möjligheten att vara sig själva, sköta sig själva, gå sin egen väg. För dem är gemenskap något som är frivilligt och bygger på en ömsesidig överenskommelse. Sådan gemenskap bygger på respekt. Respekt för andras vilja, för andras egendom.

Niklas verkar ha antagit att min vän som jag referrerade till skulle vara kommunist. Det är jag rätt övertygad om att hon inte är. Såvitt jag vet är hon inte ens socialdemokrat, snarare miljöpartist. Det kan vara värt att notera att det är ganska få som är kommunister. De flesta inser att det inte ens är en vacker tanke utan en ohygglig utopi. Det som de flesta reagerar på i kommunismen är det revolutionära, att man med våld gör en rask förändring av samhället.
Socialdemokrater anser att deras politik är rättfärdig för att den inte brukar våld. Att den ger samma slutresultat som kommunismen bekymrar dem inte. Som om jag skulle tycka att det är bättre att långsamt strypas istället för att bli skjuten i huvudet. Död blir jag i alla fall. Det sjuka är att de anser det vara mer humant med den långsamma strypningen, att diskriminerande lagstiftning är bättre än diskriminerande våld. Att ”alla ska med” på deras villkor är för dem en självklarhet och det goda med deras politik. För oss andra är just det något av det mest skrämmande.

Många som tycker att det är bra med ett förbud mot prostitution kombinerar denna åsikt med den att den lyckliga horan inte finns. Men samma resonemang återkommer när det gäller privat äganderätt. De som vill förbjuda eller inskränka den privata äganderätten menar ofta att den inte behövs, att den motverkar sammanhållningen i samhället, med mera. Dessutom finns där även den förnumstiga kommentaren att ingen blir i alla fall lyckligare av att äga mark. Åtminstone skulle inte de här tyckarna bli det och därför kan ingen annan heller bli det. I vart fall bör ingen tillåtas bli det, i rättvisans namn.
Denna typ av resonemang är att inte visa respekt för individen, för individens val och integritet. Det är typiskt för vänstersidans folk, de må sedan kalla sig kommunister, socialister, feminister eller miljö- (socialister, talibaner, medvetna, vänner) eller något annat.

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Gemenskap 2

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Känner få tänkare som kan förklara saker och ting så lättfattlig, vilken gåva.
    Var rädd om den. Det finns många som slänger lystna, avundsjuka blickar.

  2. B-J Bjurling skriver:

    Kollektivism kontra individualism, ja. Jag tror det kan vara fruktbart att samtidigt reflektera över motsatsparet altruism kontra egoism. Är det moraliskt godtagbart eller kanske t.o.m önskvärt att favorisera sina egna intressen, eller sin familjs, sin hembygds, sitt företags, sin nations eller sin arts intressen – ja, på andras bekostnad, då förstås. Eller är det tvärt om moraliskt godtagbart, eller t.o.m. önskvärt att konsekvent offra sina egna intressen för andras skull?
    Som om en ”egoistisk” (eller kanske hellre ”egenintressets” eller ”integritetens”) … grundsyn (?) leder till individualistisk samhällssyn och att altruism hör ihop med kollektivism.
    Eller…
    Kan man istället se en fundamental skiljelinje mellan likavärdesprincipen och rättighetsprincipen?
    Den som prioriterar likavärde framför rättigheter kommer förmodligen att inta diametralt motsatt ståndpunkt ifråga om moral, samhälle och kollektivism gentemot den som istället prioriterar rättigheter.
    I så fall…
    leder det väl till frågeställningen om vad värden är och hur de uppkommer. Dvs. att likavärdestänkarna förutsätter att allt måste bedömas ur en opartisk bedömares synvinkel. En guds perspektiv, eller något härstammande från Platons idévärld. Medan de andra menar att ett värde endast kan existera så länge en mänsklig hjärna värderar något. Att värden inte kan existera oberoende av människan.
    Alltså: Vilken är egentligen den första, mest grundläggande frågan?

    • mats skriver:

      Jag tror inte att jag klarar att förstå dig rätt om du inte definierar rättigheter bättre. Menar du positiva eller negativa rättigheter?
      Kanske också ett klargörande av likavärde. Är det lika värde som i likhet inför lagen, lika rätt till möjligheter, studier och arbete, eller är det lika värde som utfall av livsvalen?

      • B-J Bjurling skriver:

        Tänk ett träd. Om stammen består av ”opartisk bedömares synvinkel”, så är det inte orimligt att tänka sig att det finns värden oberoende av människor, objektiva värden, vilket öppnar för intrinsikalism eller teism i ett par av förgreningarna. I en tredje förgrening är ”opartisk bedömare” en förutsättning för att ingen ges större värde än någon annan (likavärde), och om alla (som ursprungsdogm) har lika värde är det rimligt att därifrån dra som konsekvens att det är fult att verka för sina egna intressen, dvs.att det gemensamma är viktigare än det privata, och att personliga uppoffringar för kollektivet är god moral. Hela kronan full av kollektivism.
        I ett annat träd består stammen av ”högst partisk människas” synvinkel, vilket i en förgrening leder till värderelativism, i en annan gren leder den partiska människans uppenbara vilja att verka för sina egna intressen till att han behöver, och kommer att verka för samt utgå från rättigheter. Dvs. (negativa) rättigheter att bli lämnad ifred från andra människors våld och tvång. Hela kronan full av individualism.
        Och så hoppar Ratatosk mellan grenarna och Fenrisulven sitter fjättrad vid individualismträdets rot… ungefär så:)

  3. Niklas skriver:

    Gemenskap – vad tjänar jag på det? Det är väl en fråga vi alla bör ställa sig, anser jag.
    I en del fall, så finns det stora vinster med gemensamt ägande, som i bland bör vara på statlig eller kommunal nivå och ibland på by-nivå. I andra fall funkar privat ägande bäst.

    Ta exemplet vägar. Om alla allmänna större vägar skulle övergå till privatägda vägar (där då varje ägare fritt får bestämma om eventuella avgifter för passage, vägstandard, samt vilka som får respektive inte får nyttja vägen och så vidare, så kan det lätt bli kaos och elände i samhället. Många använder ju dessa stora vägar rätt frekvent. Så här tycker jag nog att det är ganska rimligt med att det allmänna äger den sortens vägar.

    När det däremot gäller små vägar, typ markvägar, skogsbilvägar etc., så är det ju som regel att den enskilde markägaren tveklöst har den största båtnaden av vägen, varför det bör vara den enskilda markägaren som äger och tar sitt ansvar för den lilla vägen. Således bör inte samhället lägga sig i småvägarnas ägande och skötsel (bortsett ifrån när vägärende går till tinget).

    Sedan har vi de vägar, som ligger mellan dessa två extremer. Ofta byvägar och mindre gator, där de boende har störst båtnad av vägen, men som ibland även nyttjas av allmänheten. Här torde väl en lokal vägförening, i kombination med ekonomiska bidrag från samhället vara det mest framkomliga systemet.

    Samma grundfråga (vad tjänar jag på det?) bör ju även ställas på andra samhällsnyttiga ting, anser jag.

Kommentarer inaktiverade.