Gemenskap

I helgen har jag träffat en gammal bekant som jag gärna pratar bland annat politik med. Men vi hade lite olika syn på en del saker. När vi kommit till frågan om äganderätt sa min vän att det vore bra med gemensamt ägande. Argumentet var att ett samhälle är det vi har tillsammans, så gemensamt ägande skulle logiskt sett vara det bästa sättet att säkerställa samhällets (det gemensammas) funktion.

Att en sådan konstruktion i praktiken skulle innebära att vi alla tvingas tillsammans, hade hon inte reflekterat över. Men att tvång inte är är den bästa grunden för gemensamma strävanden kunde vi enas om. Frivillighet gör det helt enkelt roligare att samarbeta.

Men ett samhälle måste ha något kitt, något som får folk att respektera varandra och de lagar som finns. I vissa stycken skulle vi kunna kalla det för moral. Eller kanske ännu bättre att vi har gemensamma väreringar istället för gemensam egendom. Med gemensamma värderingar kan man med fog hävda att vi har en frivillig och fungerande gemenskap, ett samhälle.

I ett sådant samhälle behöver inte folket frukta sina politiker eller sina tjänstemän, för dessa har en värderingsgrund som får dem att avhålla sig från att fatta beslut som förstör frivilligheten och äventyrar gemenskapen. Det privata ägandet, inkluderande rätten att förfoga över sin egendom som man själv vill, utgör en säkerhetsventil från det påtvingade gemensamma.

Det kanske är den privata äganderättens viktigaste funktion, oavsett hur man definierar demokrati och dess funktion, att ägandet ger en möjlighet att dra sig undan och inte alltid vara en del av kollektivet. En möjlighet att tillfälligt ställa sig utanför samhället för att orka vara en del av det när det är nödvändigt. Äganderätten är en garant för friheten. Eller i värsta falla omvänt, utan äganderätt finns det garanterat ingen frihet.

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Gemenskap

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Framför mig har jag Nils-Eric Sandbergs kristallklara inlägg om äganderätten i den så kallade svenska grundlagen som klart hävdar ”kollektivets” bättre rätt än den enskildes.
    Kort och konsist, utan individer inget ”samhälle”, därför bör det nuvarande missfostret till grundlag snarast slängas på närmaste majbål. Det är lagen som skall skydda individen mot övergrepp av alla slag, från såväl myndigheter som andra brottslingar och inte oavsättliga skattefinansierade tjänstemän med privata agendor.

  2. Niklas skriver:

    Gemensamt ägande innebär ju kommunism, vilket har långtidstestats på många håll i världen i bl.a. Östeuropa och Sovjet. De som inte var var med på den kommunistiska idén, sattes i inhumana arbetslager (t.ex. Gulag). Resultatet blev en stagnerande samhällsutveckling jämfört med västländerna samt en betydande miljöförstöring, vilket till slut ledde till att folket slutligen reste sig och slängde ut kommunisterna. Vilka slutsatser drar din vän av den långtidstesten.

    Min egen slutsats är följande: Kommunismen må vara en vacker tanke, som enbart kan fungera så länge alla verkligen känner alla. Alltså i mindre byar och dylikt. I större samhällen än små byar kommer aldrig kommunismen att fungera.

Kommentarer inaktiverade.