Under kalla kriget gällde det för de borgerliga partierna och ideologerna att formulera filosofiska principer för motståndet mot den med våld och vapenmakt genomförda eller planerade kollektiviseringen och konfiskationen av privat egendom och privat sfär. Religion var inte svaret. Det lärde vi oss redan under upplysningstiden. Trots denna insikt valde USA:s president Dwight Eisenhower, uppvuxen i en jehovas vittnen frälst familj, det religiösa spåret. Det är en inriktning som förstärktes med valet av en katolsk president och har allt sedan dess påverkat och präglat USA och allt mer kommit att alienera USA från resten av världen. Denna alienation från demokratiska och liberala värden har ökat i takt och omfattning efter murens fall och nu är detta vägval en inhemskt skadlig process för USA.
Sedan murens fall har uppgiften för de borgerliga varit att formulera filosofiska principer för en god självreglerande samhällsordning som avvisar socialismens krav på att via lagstiftning kollektivisera och konfiskera privat egendom och privat sfär, den så kallade funktionssocialismen. Eftersläpningen har varit enorm. Det har tagit lång tid att nyktra till efter festen för kapitalismens seger över kommunismen. Men nu börjar man skönja både en svensk och en internationell debatt i ämnet. Svaret är inte heller nu religion. Men uppförsbacken är större på den (konservativa) sidan, eftersom religionens tillskyndare var direkt redo när muren föll. De religiösa företrädarna var minst lika effektiva på att fånga in förvirrade själar som pedofiler är på att identifiera och dupera sårbara barn.
Från både socialistiskt och konservativt håll skyller man allt man inte gillar på liberalismen. Det fungerar alldeles för bra, men det är liberalernas eget fel. Liberalerna, oavsett parti, har ägnat alldeles för mycket energi åt teoretiserande och symbolfrågor. Undantaget är centern som under Maud Olofssons ledning till slut bekände sig som liberaler. Deras problem är dock att de inte vet vad liberalism är och bara söker praktiska lösningar utan kompassriktning. Här hemma i Sverige vill jag se något av alla de partier som påstår att de är liberaler, presentera en liberalt stringent och på samma gång pragmatisk politik. Det måste gå. Låt inte virrpannorna med enfrågeprofil övertyga om att deras etiska patos måste tillfredsställas innan det praktiska kan få sin lösning. För det liberala parti som lyckas väntar reellt inflytande över politiken.
Vänsterns argumentation appellerar ständigt till väljarnas känslor, företrädesvis de som bygger på mindervärdeskomplex. Borgerligheten har försökt med logik och fakta, men har inte vågat utmana de vanföreställningar vänstern predikat, till en början i sina slutna församlingar, men senare i alla former av utbildning, från dagis till universitet. Den s.k. Gramsci-vänsterns infiltration har varit lyckosam.
Den har genererat en generation aktivister, som inte lyssnar på sina föräldrar, och nu är den generationen föräldrar själva. Kanske kan vi vänta att deras barn i sin frigörelse från beroendet av föräldrar, börjar revoltera med ett erkännande av logikens och faktas betydelse.
Då har sann liberalism en chans.
Jo, vi kan ju tydligt se hur indoktrinering i skolan kring socialismen och keynesiansk ekonomi, vid det här laget i minst 50 år, bedöm själv hur många generationer som berörts, gjort att inte ens tredje statsmakten har relevanta verktyg för att analysera maktutövningen.
Alla journalister verkar utgå från att den ”svenska modellen” ska försvaras retoriskt i nyhetsrapporteringen.