SVT rapporterar att pojkar i nionde klass inte i någon enda kommun i Sverige har högre betyg än flickorna. Skillnaden är i genomsnitt 10%. Skulden läggs på pojkarna själva. Ingen frågar sig om pojkar i Sverige är utsatta för en systematisk könsdiskriminering. Skrämmande!
När pojkars potential bevisligen inte kommer till sin rätt måste man leta efter ett systemfel. Skolan är uppenbarligen inte anpassad för dagens pojkar. Det är inte skolans uppgift att anpassa sig till pojkarna, säger fröknarna, som är jätteglada att det går bra för flickorna. Det är pojkarna som måste förstå sitt eget bästa och skärpa sig.
Men skolan är inte till för skolan, för lärarna eller för kommunpolitikerna. Skolan är till för eleverna, alla elever. Om skolan har ett systemfel som gör att en så tydligt och enkelt definierbar grupp som samtliga elever av hankön missgynnas, då är det skolans skyldighet att rätta till det. Det är inte de diskriminerade som ska ändra sig.
Alla kvinnor är glada när det går bra för flickor och kvinnor. Det bevisar att kvinnor kan. Men cirka hälften av dem kommer att vara mödrar till pojkar, hur roligt är det att som mor veta att ens son (söner) kommer att bli diskriminerade i skolan?
Lärare är enligt min erfarenhet i hög utsträckning flockdjur med stark kollegial lojalitet. De har dessutom nästan undantagslöst älskat skolan när de själva var elever. Många har aldrig lämnat skolans värld för arbete i någon annan verksamhet. När en tongivande kollega påstår att pojkar mognar sent, instämmer de andra som en församling som säger amen. När en elev får ett lågt betyg i ett ämne vågar inte lärare i andra ämnen sticka ut och ge högt betyg i ett annat.
Nej, jag fabulerar inte. Jag redovisar mina egna erfarenheter och de kommentarer och motiveringar jag själv hört och sett direkt från lärare, som förklaring till deras resonemang och agerande. Undantag finns alltid, men detta är den norm jag lärt känna.
http://svt.se/nyheter/sverige/pojkars-betyg-langt-efter-flickornas