Gunnar Bramstång 2

Här fortsätter min utskrift av professor em Gunnar Bramstångs vittnesmål om offentlig rätt.

  1. Legalitetsprincipen
  2. Proportionalitetsprincipen
  3. Det lindriga ingreppets princip
  4. Förutsebarhet
  5. Objektivitetsprincipen
  6. Likabehandlingsprincip
  7. Likställighetsprincipen
  8. Självständighetsprincipen
  9. Behovsprincipen
  10. Kommunikationsprincipen
  11. Officialprincipen

Likställighetsprincipen anknyter i mångt och mycket till objektivitetsprincipen. Den betyder inte bara likhet inför lagen. Den har också ofta tolkats som konsekvens i rättstillämpningen. Konsekvenskravet är enligt min mening synnerligen viktigt. Man bör hela tiden när det gäller ett enskilt ärende, hålla för ögonen att här gäller det att vidmakthålla förtroendet om en korrekt maktutövning. Så bör man överväga, är det här är en bedömning från vilken vi kan dra allmänna slutsatser som är viktiga för den fortsatta rättstillämpningen. Väldigt viktigt att besinna detta.

Så har vi denna självständighetsprincip i RF. Allt detta som är grundlagsfäst i Sverige ingår i den överordnade, även RF överordnade, artikel 6 i Europakonventionen, om “just and fair trial”. Här ingår i Europadomstolens praxis ett flertal, kanske alla av de moment jag nämnt, legalitet, objektivitet och likställighet.
Nå, självständighetsprincipen ja. Den finns i RF 11:7, den är alltså grundlagsfäst. Det är det att påverkan från högre myndighet generellt är otillåten i ärenden som utgör myndighetsutövning som rör enskild eller tillämpning av lag. I detta fall gäller det myndighetsutövning, främst PBL, men även anslutande författning som förvaltningslagen, sekretsslagen, arkivlagen. Här gäller, när det gäller dessa från rättsäkerhetssynpunkt känsliga ärenden, att myndihgeten ska besluta på eget ansvar. Den kan inte befria sig därifrån genom att inhämta råd från högre myndighet i den ena eller den andra formen. Om vi skulle se regeringen som toppen av förvaltningen så skulle det leda till rent kaos, om det skulle bli en massa inblandning. Det gäller även på det kommunala området. Det är förbjudet att i enskilda fall söka, utöva och visa mottaglighet för påtryckningar. Det gäller således åt båda hållen, både en överordnad eller den förment överordnade myndigheten och mottagaren. I synnerhet vill jag säga att det här blir synnerligen känsligt inom omrdåen där myndighetsutövande arbetsuppgifter anförtrotts åt ett specialorgan. Där får inte distriktslantmätare ringa och fråga överlantmätaren hur han ska bete sig. Lika lite får överlantmätaren säga hur han vill ha det. Det är otillåtet all den formen av kommunikation. Man får inte förväxla detta med att remissutlåtanden inhämtas. Det är fortfarande så att det är den beslutsfattande och i synnerhet den på specialförfattning grundade beslutsfattande som har det egna ansvaret. Det får inte naggas i kanten genom några former av obstruktion.

Det var självständighetsprincipen, som är en sträng princip och inte får kringås. Sedan hela tiden detta med den överordnade Europarätten, som är ganska svår att tillgodgöra sig. Det tar alltid en 10, 20, 30 år innan betydelsen av ett införlivande med ett överordnat rättssytem slår igenom. Jag ansåg för min del, liksom Gustaf Petrén och Jakob Sundberg, att Europakonventionen gällde redan när den antogs av svenska staten. Då gällde den här, det var vår mening. Det var inte allas mening, utan det krävdes att den skulle införlivas. Jaja, bort med diskussionen, nu är den införlivad och då ska den också följas.

Fortsättning följer.

This entry was posted in Äganderätt and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.