Jag röstade för ett medlemskap i EU. Ett tungt vägande skäl för mitt ställningstagande var att jag var så hjärtligt trött på socialdemokratin. I Sverige för 20 år sedan regerade sossarna även när de inte hade regeringsmakten. De uppträdde allt mer arrogant och konfiskatoriskt. Både Palme och Carlsson hade i flera år visat liten eller ingen respekt för individens frihet, för äganderätten eller för småföretagandets och entreprenörskapets villkor.
Jag hoppades och trodde att Europas övriga politiker skulle kunna balansera upp det som fattades de svenska. Verkligheten blev den omvända, socialismen blev norm i EU, den stora staten, den megalomana byråkratin blev standard operating procedure.
Eufemismerna och nyspråket står som spön i backen. När de säger helhetssyn menar de detaljreglering. När de säger kompetens menar de makt och befogenhet. När de säger monetär union menar de svarte Petter eller hela havet stormar. När de säger fredsprojekt menar de ett oupphörligt käbbel som slutligen kommer att knäcka hela projektet, för att det kommer att knäcka de europeiska folkens förtroende för såväla sina nationella politiker som de europeiska. Europakonventionen för mänskliga rättigheter, vad betyder väl den när Bryssels byråkrater är helt upptagna med sina egna karriärer och i processen ständigt ökar på undersåtefieringen av oss vanliga EU-medborgare.
Eller kommer Europa att vakna i tid och självmedicinera sig med det stålbad som måste till för en framtid i frihet och välstånd?
Inbillar mig att 90% av dom röstande hade ungefär samma motiv, Sverige var så degenererat under Palme och STASI agenten Carlsson att det sågs som en klar förbättring att få umgås med kultiverade politiker på kontinenten.
Att vi är så många som gick på den bluffen känns mycket tragiskt. På ett sätt hade det varit lättare att bära om jag vetat jag var den ende som var en idiot.
Ur SOU 2011:75 (Ny djurskyddslag), s 391:
”Enligt den Europeiska kommisionen intresserar sig konsumenterna alltmera för hur djuruppfödning och djurhantering går till. Konsumenternas fokus har skiftat från att endast undvika djurplågeri och djurlidande till att främja djurvälbefinnande och tillgodose deras viktigaste behov. Detta måste djurskyddslagstiftningarna inom gemenskapen ta hänsyn till.”
Det är det närmaste utredningen kommer en förklaring till varför djurskydd skulle vara en statlig eller överstatlig angelägenhet. Med samma logik skulle man ju kunna hävda att om alltfler konsumenter efterfrågar ekologiskt, så bör det lagstiftas om att alla måste konsumera KRAV-produkter.
Ja, just det ja, Ulla Lundgren och 25%-mål osv… Allt hänger ju ihop, som miljöpartisterna säger.