Miljömål annullerar ägandet

Miljömålsberedningen, http://www.sou.gov.se/mmb/index.htm
är en parlamentariskt sammansatt grupp av riksdagsledamöter. De ska ge förslag till riksdagen hur miljökvalitets- och generationsmålen kan uppnås. Allt som heter något på miljö anses numera vara väldigt viktigt och dessutom rättfärdiga långtgående ingrepp i medborgarnas vardag och frihet.
På hemsidan står ett antal saker beredningen ska ta hänsyn till. Där står inget om den privata äganderätten, inget om skyddet för ägandet eller ägarens rådighet över sin egendom. I vart fall inte på någon framträdande plats.
I Land nr 19, 4 maj var några av ledamöterna intervjuade med anledning av SNF:s utspel om en ny skogsvårdslag. Miljö och produktion (leverans av råvara till de stora skogsindustrierna) är sedan 1994 jämställda mål för skogspolitiken. Det är i princip också de enda målen med sagda politik. Ägandet och ägarens självständiga beslut har inte fått någon plats. Jag har kritiserat detta konfiskatoriska missförhållande och planekonomiska synsätt tidigare.
Nu vill SNF, föga förvånande, att miljömålen ska stärkas ytterligare. Meningen är naturligtvis att de som inte äger skog, men sluter sig samman i NGO:s ska få lov att utöva mer makt över privat mark utan att behöva ikläda sig något personligt ansvar. Vänsterpartiet och miljöpartiets ledamöter i beredningen verkar jubla över denna begäran. För övrigt är fem av sju ledamöter kvinnor, fyra av dem var intervjuade i Land. Detta gör mig ännu mer skeptisk. Statistiskt har kvinnor mindre erfarenhet av skogsägande. Erfarenhetsmässigt är kvinnor mer positiva till kollektiva och tvingande åtgärder på områden där de inte är personligt ansvariga, men ser möjlighet till personlig vinning, exempelvis att gratis få tillträde till andras skogar som formats för att passa deras önskan om upplevelse.
I det ursprungliga direktivet från 2010 fanns ord som ägande eller markägare inte med en enda gång, trots att uppdraget innefattar krav på konsekvensanalyser av de förslag beredningen lämnar och krav på samråd och förankring hos intressenter. De intressenter som räknas upp är alla kollektiv, men inget som representerar markägare.
I ett tilläggsdirektiv den 13 oktober 2011 ger man särskilda direktiv om att utreda markanvändningen i riket. På sidan 4 skriver regeringen/uppdragsgivaren, ”Den som har ägande- och bruksrätt till marken har stort inflytande över hur den används och brukas.” Men det verkar som om det inte är något positivt, nästan som om det vore bra om man kunde finna en metod att administrera bort ägarnas rådighet och förfoganderätt till sin mark.
Den sista mars i år lämnade beredningen ett delbetänkande. Det blir många ord, summeringar av politiskt korrekta planer och policys. På sidan 37, av 99, avslöjas vilken problemanalys och vilka prioriteringar beredningen gör. ”Beredningens bedömning är att de två största miljöutmaningarna utifrån ett markanvändningsperspektiv utgörs av klimatförändringarna och påverkan på biologisk mångfald.”
Två politiskt korrekta floskler som inte, trots alla försäkringar, har någon förankring i vare sig forskning eller verklighet. Ägarnas rättighet att sköta sin egen mark, bruka den så som de själva önskar, det finns inte på den politiska kartan.
Ett av de styrdokument om hur miljömål ska uppnås är Nagoya-överenskommelsen från 2010. Den finns inte översatt till svenska. Jag tvivlar faktiskt på att alla medlemmar i beredningen är så bra på engelska att de kan sköta sitt uppdrag med den utgångspunkten. Än värre blir det när beredningen hänvisar till den engelska texten vid remisser och beslutsunderlag för riksdagen. Alla kommer helt enkelt inte att kunna göra en egen bedömning av om beredningens utgångspunkter och förslag är rimliga. Någon bred debatt bland svenska folket kommer inte heller bli fallet. Det kanske är det som är avsikten.
På ren svenska kan sägas att miljömålsberedningen, dess förustsättningar och slutsatser, bygger på rent trams! Jag är beredd att stå för det omdömet. Det sorgliga är att detta trams lika fullt kommer att tas på allvar och att det kommer att få allvarliga återverkningar på den självständiga äganderätten.
Om någon tror att jag har skaffat mig kunskaper, både teoretiska och praktiska, gjort mig besväret att leta efter en fastighet som motsvarar mina krav och behov och satsat det nödvändiga kapitalet för förvärvet, bara för att i praktiken bli hyresgäst hos staten, med SNF som grinig vicevärd, då tror de fel. Alldeles fel.