Mod, fighting spirit, civilkurage och integritet, till exempel.
JRF har kraft och mod att göra det som LRF inte gör, nämligen att säga nej till staten eller dess organiserade påtryckargrupper. JRF har tagit ett förbundsbeslut att säga nej till all frilevande varg i Sverige. Förbundet menar att regeringens rovdjurspolitik är för dålig och att JRF inte kan ställa upp och legitimera den. Förbundet kommer antagligen att förlora en del bidrag från de jägarpengar staten betalar till ”snälla” organisationer. Men denna jägarorganisation vägrar dagtinga med sitt samvete och med uppdraget från sina medlemmar.
LRF går den motsatta vägen. Deras senaste stämma utmynnade bland annat i en pressrelease om att sitta still i båten. I pressmeddelandet från LRF kan man läsa att klimathotet fortfarande är en affärsidé för LRF, att bidrag smakar gott, att man böjer sig för propåer från utomstående (som certifieringar av olika slag), att man hellre ska backa när man får kritik. På det viset hoppas man få vara kvar i värmen, trots att man redan är utfryst.
Båda organisationerna har kvinnliga ordföranden, Solveig Larsson för JRF och Helena Jonsson för LRF. Jag lägger ingen värdering i detta annat än att det kan vara bra att det visar sig att könet inte är det avgörande, det är personligheten, vem man är i anden som betyder något.
JRF är betydligt mindre, dess medlemmar engagerade för jakten som princip. Jonsson leder en mycket större organisation där intressena spretar mycket mer, ibland är de rent av motstridiga. För tungviktarna (då menar jag inte Jonsson själv, utan dem hon tvingas ta hänsyn till) inom organisationen är dock oftast pengarna själva principen. Jordbrukets eller landsbygdens villkor, frihet och rättigheter är av underordnad betydelse. Min subjektiva bedömning, jovisst, men jag har ändå viss insyn i båda.
RSS – inlägg