Förändringen över tid från primär rättvisa till moralrelativism.
Jag gillar westerns, om de är välskrivna. Nej inte för de föraktade fallossymbolerna, inte för den förment patriarkala tonen. Jag gillar välskriven western för de moraliska dilemman som åskådliggörs med sådan tydlighet, de handlingsmöjligheter som står tillbuds och vad detta kräver av medborgarna. Till detta kommer att motsättningarna inte döljs av en komplex sammhällsstruktur. Det mesta är avskalat på ett sätt som i stora stycken illustrerar en nattväktarstat. Dessutom gillar jag hästarna.
Den amerikanska televiserade westerngenren började med Gunsmoke 1955. Det blev en succé och serien med James Arness som sheriff Matt Dillon gick i 20 år, längst av alla westernserier. Arness är i Sverige bättre känd som Zeb Macahan. När genren stod på sin höjd, på 60-talet, kunde man i amerikansk TV se mer än 30 olika serier varje vecka. Några av de mest kända är Gunsmoke, Bonanza (Bröderna Cartwright), Laramie, Wagon Train och Rawhide.
En bärande del i de flesta och i synnerhet i de tidiga och populäraste serierna var skildringen av den enskilde medborgarens ansvar för en primär rättvisa. Den som det civila samhället ordnar utan det legala samhällets närvaro, oftast i väntan på att de glest spridda offentliga resurserna ska komma fram och ta hand om ärendet. Nej, det handlar inte alls om någon slags mob-justice, inte om ”den starkes rätt”, detta föraktade och missbrukade uttryck. Det handlar om medborgarnas ansvar att uppträda ansvarsfullt inom en gemensam hederskodex och att ha moralen att fullfölja detta även när det är ansträngande.
Flera av de bästa avsnitten i de serier jag nämnde inledningsvis behandlar ämnen som äganderätt, sant och falskt, ärlighet, måttfullhet – girighet, mord, avund, högmod etc. I mångt och mycket dödssynderna och en del andra mindre smickrande sidor av mänsklig samvaro. Sensmoralen i samtliga var samma som vår gamla Lutherska, eller för den delen samma som hålls högt i våra Asasagor. Man kanske kan tala om en arkaisk moral.
Sexskjutarna måste finnas där för att markera att var och en av dessa medborgare kan avkunna en subjektiv och ögonblicklig dom. Men att denna makt måste utövas med stor urskiljning och högsta moral, annars spårar samhället ur. Att kalla dem fallossymboler eller penisförlängare görs avsiktligt av dem som vill blanda in andra värderingar och få rättskaffens människor att skämmas över sin rättrådighet.
Mot slutet av 60-talet var det skurkarna som blev hjältar på film, som Bonnie & Clyde, Butch Cassidy & the Sundance Kid, The Wild Bunch. Westernserien Alias Smith and Jones hade premiär på TV 1971. Den var då en löst uppdiktad historia med biosuccén Butch Cassidy & the Sundance Kid som förebild.
Nu blev TV-western en omvänd moralisk förebild. Dessa två var skurkar som begått verkliga brott, men eventuellt kunde benådas av en mer än lovligt skum guvernör. I inledningen av varje program säger en speakerröst att de både hjältarna endast rånade banker och tåg, men de sköt aldrig någon. Detta gjorde de två brottslingarna populära hos alla, utom bankerna.
Två charmiga gossar som begår grova brott skulle alltså förlåtas för att a) de var charmiga, b) de sköt ingen, c) de rånade bara banker och tåg, vilket underförstått betyder att de pengar de tog var ingens pengar, c) sa jag att de var charmiga?
Bye, bye miss American Pie! Moralen skrevs ut ur den samtida fiktionen samtidigt som vietnamkriget och det kalla kriget rasade med oförminskad intensitet.
Bara några år senare var westernserierna helt borta, ersatta av polisserier där mer eller mindre korrupta poliser tog lagen i egna händer, oantastliga i skydd av statens våldsmonopol. Den geopolitiska seger väst vann över kommunismen 1989 hade man redan förlorat moraliskt 20 år tidagare på film och i TV. Underhållningsbranschen hade kapitulerat och ersatt moralfilosofi med moralrelativism.