Som jag ser det har ingen enskild lagstiftning flyttat så mycket makt från medborgarna som individer i samhället, till staten (riksdag, regering, departement, myndigheter och kommuner) och till särintressen representerade av i huvudsak NGO:s, fack, expertkonsulter och certifieringsorganisationer. Inte sedan korporativismens stadfästande på 1930-talet. Kanske till och med överträffande det årtiondet. Jordbruket är inte längre en nationalekonomisk angelägenhet, det är ett miljöproblem. Att skiftet kommer i anslutning till kommunismens kollaps är ingen tillfällighet.
Individens initiativrätt har slagits i bojor av tillståndsplikt, anmälningsplikt och samråd. Namnen på plikterna talar för sig själva. Samråd kanske inte låter så farligt. Men i klartext betyder det att myndigheten har rätt att i varje läge stjäla initiativrätten från den enskilde.
Om man samråder, vilket är frivilligt, så avslöjar man sina planer och kan bli förelagd vissa tvingande åtgärder. Myndigheten får mer insyn i din verksamhet än vad som är hälsosamt för dig, för rättssäkerheten och för demokratin.
Om man inte samråder öppnar man sig helt och hållet för myndighetens godtycke. Då har man öppnat både bakdörr och garageportar på vid gavel för kritik av ovidkommande petitesser. Man har lämnat fritt fram för paragrafryttarna, dessa apokalypsens fyra ryttare.
Ingen annan lagstiftning utom möjligen den om allmän värnplikt har på ett så makalöst sätt uppfyllt Parkinsons lag: ”arbete utvidgas så att det fyller tillgänglig tid.”
Det finns inget som inte med hjälp av MB kan byråkratiseras ytterligare.
Eller som den gamle beatlen Ringo Starr uttryckt saken: ”Everything governement touches turnes to garbage.”
Så har det också blivit nödvändigt att sopsortera. Tänk om vi kunde sortera ut sopiga lagar!
Du är inte den förste att notera att många kommunister flyttade från ”rött” till ”grönt”, när Sovjets kollaps blev uppenbar. Det som lockar är att se sig som ”världens frälsare”, vilket ursäktar vilka totalitära lösningar som helst. Det är t.o.m. så att goda demokrater som Anders Wijkman offentligt konstaterat att det demokratiska styrelsekicket inte är mäktigt att ta de drastiska beslyút som fordras.
Här en framsynt iakttagelse:
Den danske lektorn i Ranum, Jylland, Steen Steensen såg rätt, när han i tidigt 80-tal yttrade: ”Med ekologismen nås mål som socialismen blott drömde om”.
Läs mera här:
http://everykindapeople.blogspot.se/search?q=Nyegaard
Helt rätt, jag är inte den förste och det är inte heller första gången jag skriver något sådant.
Jag tycker att min mening ovan: ”Jordbruket är inte längre en nationalekonomisk angelägenhet, det är ett miljöproblem.” Är en av de bästa beskrivningar jag själv skapat i ett koncist format.
Som du vet vrider och vänder jag på dessa frågor i mina olika artiklar. Avsikten är inte att upplysa de redan insiktsfulla, det är att hitta förklaringsmodeller som gör att fler kommer till insikt.
Jag gissar du är ute i samma ärende.
När kanske 85% av befolkningen bor i städer med totalt avbruten mental förbindelse till landsbygden annat än genom diverse ”mattempel” framtvingade av korrupta politiker och NGO’s som tillåtits köpa röster för att tillfredsställa deras materiella behov kan väl resultatet knappast bli annat. Vad skall den arma befolkningen ta sig till när dom upptäcker ekologi och klimatbluffen presenterade av samma politiker.
På annan plats i mediabruset påstår det så kallade”Jordbruksverket” att EU’s ny gris direktiv kommer att förhöja fläskpriserna med minst 10% och Sverige har nästan avvecklat sin produktion. Utländska producenter gnuggar händerna, garanterat!