Landsbygdens folk förgäter sig sälva.

Riksförbundet Landsbygdens Folk var inget politiskt parti. Det var en intresseorganisation, ett särintresse om man så vill, bildat för att företräda dem som bodde på landsbygden, dock främst bönder. Sådana fanns det rätt gott om på landsbygden 1929, när förbundet bildades  genom sammanslagning av fler organisationer. Men tanken att det skulle räcka för landsbygdens folk, om en intresseorganisation som endast företrädde bönder skulle räcka som företrädare hela landsbygden, var ett feltänk redan då.

Det hade kunnat vara en bra tvärpolitisk organisation i det korporativistiska Sverige. Alla på landsbygden har inte samma ideologiska hemvist. Men de har sin fysiska och ofta nog sin emotionella hemvist på landet.

Så lyckades något snille övertyga landsbygdens folk om att deras intressen inte behövde någon bred företrädare. Landsbygden skulle lugnt kunna överlåta sitt inflytande till Centerpartiet och LRF. Men centerpartiet leds av sina medlemmar, oavsett hemvist. LRF, Lantbrukarnas Riksförbund, företräder bara dem som är verksamma på jord- och skogsbruksfastigheter med en viss minsta storlek.

Centern lyckades en enda gång få kraftigt genomslag med hembygdsromantik och kärnkraftsmotstånd. Då kom det ökade stödet från städerna. Efter det har man aldrig lyckats förena stad och land till något produktivt. Aldrig lyckats få grepp på vilka frågor centern bör ta med sig till framtiden. Man har blandat hackat och malet på ett sätt som gör väljarna konfunderade.

LRF blev offer för mekanisering och rationalisering, som minskade antalet verksamma bönder till en nivå som gjorde dem ointressanta som väljarunderlag. De andra landsbygdsboende hade ju LRF själva vänt ryggen tidigare. Så när skolan, busshållplatsen, järnvägsstationen, vårdcentralen och lanthandeln försvann från byn, då hade LRF inget mandat att säga något.

Urbaniseringen fortgår oförminskat i Sverige. Behöver vi ett nytt Riksförbundet Landsbygdens Folk? En väl etablearad organisation som ser till att landsbygden alltid har en partipolitiskt obunden röst som talar för landsbygden i de frågor där landsbygdens intressen inte sammanfaller med städernas.

Men Landsbygdsriksdagen då? Elva gånger har de haft årssammankomst, jag kan inte se att de satt några påtagliga spår, trots eller på grund av att de numera får 15 miljoner årligen från staten. Tittar man på programmet för årets landsbygdsriksdag blir man misstänksam, Det är nästan bara sådana politiker och andra samhällstoppar som skapat det samhälle vi har idag som är med och berättar hur det nya ska formas. Då blir jag skeptisk!

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Landsbygdens folk förgäter sig sälva.

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Mats, Du är inte på något sätt ensam. Men det är inte många som vill eller kan ventilera frågorna så klart som Du. Numera är landsbygdens befolkning en spillra i sammanhanget och vi betraktar oss som en rättslös minoritet och borde begära skydd mot förtryck. Varför lär vi oss inte av samerna (lapparna)?

    • B-J Bjurling skriver:

      Jag läste för en tid sedan en ledare där det hävdades att det skulle vara ett moderat och borgerligt grundfundament – att framhålla det personliga ansvaret och friheten att själv teckna avtal. I Liberal Debatt 2-12 utvecklar Eskil Erlandsson samma tema:
      ”En liberal politik handlar för mig om att skapa förutsättningar och möjligheter. Politiker ska kratta manegen och locka fram kreativitet men inte komma med pekpinnar och färdiga paketlösningar. (…) Ofta är det lättare att ropa på förbud, påbud och regler än att ta eget ansvar. (…) Matlandet handlar också om konsumentmakt. Genom att upplysa konsumenterna om mervärdet av den svenska fläskfilén kan de också göra ett medvetet val och genom sitt val främja den svenska matproduktionen, vilket är det som utvecklar och skapar jobb på landsbygden.”

      Det låter stort att tala om frihet och ansvar. Men så fort det kommer till begrepp som trygghet, naturskydd och djurskydd så är ju de stora orden inget värda. Vad hände med ”konsumentens eget ansvar” och ”friheten att själv teckna avtal” i Erlandssons egen djurskyddsutredning? Vi ska ha frihet att välja pension och elbolag, skola och vårdcentral, men när det kommer till naturbrukets domäner, livsmedel, djurskydd, skadedjur, då är det statlig paternalism som gäller. Varför ska naturbruket gå i otakt med den övriga samhällsutvecklingen? Det är ju en avgrund mellan Erlandssons luftiga visioner och t.ex. djurskyddsutredningens konkreta förslag. Pekpinnar och färdiga paketlösningar är faktiskt vad livsmedels- och djurskyddslagstiftning går ut på.

Kommentarer inaktiverade.