Idag när den nya Riokonferensen startar (kom ihåg att Rio -92 gav sådana offentliga lögner som klimathotet och biologisk mångfald) har jag läst Christopher Snowdon från Institute of Economic Affairs, IEA, som har skrivit en skrämmande redogörelse för hur det engelska folket blir svindlade av sina politiker och byråkrater. Det är delvis en gammal företeelse, men det har escalerat kraftigt sedan 1997, då man steg för steg lättat på reglerna för vad som betraktas som välgörenhet (charity). Tidigare var lobbying och politisering inte tillåtet för välgörenhetsorganisationer. Nu kallas det för utbildning och information och uppmuntras av staten. Labourregeringarna under Blair och Brown har varit särskilt flitiga på att utnyttja de nya möjligheterna till samverkan för att genomdriva sin politik. Det finns ingen anledning att tro att det inte kan bli lika illa i Sverige. Vi är förmodligen inte i samma dåliga läge ännu, men vi är på god väg.
Snowdon har gått vidare utifrån en rapport som Virginia Berridge skrev 2007. Där pekade hon på det förmodligen första exemplet på en astroturforganisation från 60-talet. En astroturforganisation ser ut som en gräsrotsrörelse, men är helt och hållet konstgjord. Den är skapad för att vara en offentlig samtalspartner (en sock puppet = strumpdocka ≈ kasperdocka) för någon som vill bestämma mer än de för tillfället har mandat till.
Enid Russel Smith, tjänsteman på Engelska Socialdepartementet (Department of Health) skrev 1962 i en kommentar att: ”Det finns för närvarande inte mycket till anti-rök lobby. Den effektivaste metoden att begränsa rökning vore frammanandet av en ideell anti-rök rörelse. Det skulle underlätta för regeringen och lokala myndigheter att införa begränsningar för rökning om det fanns en stark opinon som krävde det.”
År 1971 startades anti-rök organisationen ASH, med ett litet lån av engagerade medicinare. De fick snart påfyllning med cirka 500.000 pund om året av staten.
År 1974 sa hälsoministern David Owen på en ASH-konferens: ”Sanningen är att regeringen på det här området kommer att ge vika för påtryckningar, och jag, istället för att gå i försvarsställning mot de påtryckningar ni kommer med, kommer med ett annant budskap, enkelt uttryckt, Utsätt mig för så mycket påtryckningar som ni orkar!”
Enbart åren 2010-2011 var ASH remissinstans i hela 14 offentliga utredningar. Ofta till stöd för åtgärder de själva föreslagit för Socialdepartementet, som fortfarande betalar ASH verksamhet.
Nya självlobbande statliga organisationer mot rökning har tillkommit. FRESH North-West och Smokefree-South-West har fått flera miljoner pund de senaste åren för att lobba mot allt från förbud mot cigarettautomater till att barnförbjuda filmer där någon röker. SmokeFree Liverpool är en annan av dessa astroturf-organisationer som påstår att de startats av en grupp ungdomar som tröttnat på att vara måltavla för aggresiv tobaksreklam. I verkligheten är det socialdepartementet som bekostar en utstuderad propaganda.
När socialdepartementet år 2008 gjorde en opinionsundersökning bland 96000 svarande, kom minst 73% av svaren från departementets självlobbande astroturforganisationer. Resulatet visade på 99% instämmande i vad ASH föreslagit. Det är knappt att Kim Jung-Il kunnat göra det bättre själv.
Det finns 534 parlamentariska arbetsgrupper i det Brittiska parlamentet, 77 sköts av departementen och 98 av ”välgörenhetsgrupper”, ASH är en av dem. När parlamentet år 2010 gjorde en undersökning av om skattebetalarna fick valuta för pengarna som gick till antirökkampanjer, fick de till svar från ASH och den parlamentariska gruppen (i korthet) att allt är perfekt, men skicka mer pengar, för säkerhets skull.
ASH är kanske det tydligaste exemplet och extremt, men det beror huvudsakligen på den lågvariga relationen mellan myndigheten och lobbyorganisationen. Det är också tydligt därför att dokument som tidigare varit internt material nu har hamnat i arkiven och kan sökas på och forskas kring.
Mycket tyder på att denna symbios mellan staten och fiktiva gräsrotsrörelser har eskalerat kraftigt mellan åren 2000 och 2010. Områden som klimathot, U-hjälp, nykterhet, hållbar utveckling, extremfeminism med mera, har nu liknande propagandaorganisationer. Demokratin kortsluts, individens frihet beskärs.
Statliga bidra till NGO måste helt avvecklas. Statens stöd skall begränsas till skatteåterbäring till privata givare för deras bidrag. Sen får organisationerna klara sig med det.
I Sverige har vi ett exempel, som utgör ren fascism:
I Naturvårdsverkets samlingar hittar jag följande:
”Svenskt Friluftsliv föreslås fördela statsbidrag
Som ett led i att stärka friluftsorganisationernas ställning
har regeringen även föreslagit att den ideella
organisationen Svenskt Friluftsliv från och med år 2011
ska få ta över uppgiften att fördela statsbidrag till friluftsorganisationerna.
Svenskt Friluftsliv är en paraplyorganisation
som organiserar 22 medlemsorganisationer
med sammanlagt över 2 miljoner medlemmar.
Arbetet i Svenskt Friluftsliv drivs av ett ideellt engagemang
och de har stor sakkunskap inom området samt
goda möjligheter att sprida information till alla organisationer
som kan vara potentiella bidragssökande. Det
är därför regeringens uppfattning att Svenskt Friluftsliv
har alla förutsättningar för att på ett effektivt sätt
kunna fördela statsbidragen. Något krav på medlemskap
i Svenskt Friluftsliv för att kunna söka bidrag
ställs inte eftersom regeringen anser att organisationer
inte bör särbehandlas beroende på att om de har valt
att tillhöra en paraplyorganisation eller inte.”
Detta är helt förenligt med fascismens tänkesätt: Staten består av ”korporationer”, som förhandlar om nationens tillgångar sins emellan. Medborgarna skall bara betala.
Det var bra att veta. Kommer att hänvisa till denna kommentar i morgondagens artikel.
Hur ska nyktert tänkande medborgare kunna få något förtroende för våra politiker?
Ett annan lika vettlös skapelse är kulturrådet, där kultursnuttar delar ut pengar till sina vänner och bekanta, de allra flesta på yttersta vänsterkanten med totalitära ideal.
Där förklarar regeringen att för att ha tillräcklig kunskap om kulturproduktionen, måste man förstås vara aktiv kulturarbetare. Följaktligen är det återigen ”aktiva” som delar ut våra pengar till sina kompisar.
Ett hårresande exempel är fördelningen av pengar till ”kulturtidskrifter”. Det är nästan bara sådana med uttalad vänsterideologi, som får bidrag. Och de driver osminkad propaganda, ofta rent extrem. ”Borgerliga” tidskrifter kan räknas på ena handens fingrar.
Ytterst tacksamt att det finns någon/några som orkar att dränera det socialistiska
träsket. Vad göra med alla kleptokrater?
Bra research!
Pingback: Svenskt “wag the dog”? | Frihetsportalen