Totalitär uppmarsch 5

Myndigheternas självständighetsprincip är bra i en demokrati där man hyllar principen att lag bygger land. Den är tänkt att förhindra att högre instans eller minister lägger sig i och styr vid medborgarens första kontakt med myndigheterna. Där ska lagen styra. Har lagen tolkats fel kan man vända sig till högre instans för att få prövat om första instans tolkat lagen rätt eller tolkat framlagda inlagor och bevis korrekt.

Det ankommer därför på lagstiftaren att skapa så bra lagar som möjligt så att såväl medborgare som myndighet i första instans kan förstå och arbeta i lagens anda. Tyvärr fungerar det inte riktigt som det är tänkt i Sverige. I vissa länder, exempelvis USA, fungerar det i brottmål (jag är mer osäker på förvaltningsmål, med anledning av EPA:s förehavanden på sistone) som så, att en friande dom är ett för staten bindande avtal med medborgaren. Högre instans har då inte rätt att överpröva domen. Vid fällande dom har såväl högre instans som medborgaren rätt att överklaga.
I Sverige är en friande dom eller ett meddelat tillstånd inte ett bindande avtal mellan medborgaren och staten. Högre instans kan alltid ta upp fallet och lämna ett motstridigt besked. Det gör att den första instansen egentligen är värdelös. Detta vet tjänstemännen i första instans om, att de inte av sina överordnade är bemyndigade att sluta avtal. Självständighetsprincipen är alltså kortsluten, eller halv, ofullständig eller hur man nu vill beskriva den.

Alltså lämnar tjänstemän i första insans inga löften eller besked om någonting alls. För de vet att de kan få smäll på fingrarna av överordnade, de vet att det kan inverka menligt på deras fortsatta karriär. Den hyllade svenska tjänstemannens oväld är en potemkinkuliss. Situationen blev inte bättre när tjänstemannansvaret togs bort 1974.
Alla med erfarenhet av svensk byråkrati vet att första instans bara är ett rundningsmärke. Får man rätt tvingas man hålla andan tills det vunnit laga kraft. Får man avslag måste man överklaga, ofta så långt det bara går, till och med utanför rikets gränser. För här kommer nämligen myndigheternas prestige in. I princip kan man beskriva myndigheternas attityd gentemot medborgarna som att ordhållighet är något som krävs endast av medborgaren, inte myndigheterna. Självständighetsprincipen gör myndigheterna självständiga från medborgarna, inte myndiga att självständigt sluta bindande avtal med populasen. Hierarkisk kollegialitet är påbjuden.

Men det är värre än så. När ett ärende vandrat hela vägen upp och avgjorts i Högsta Domstolen bildas ett prejudikat. Det är ett finare ord för fördom. Denna fördom innebär att den som kommer till domstol med ett annat mål, som har svaga likheter med prejudikatet inte får sitt fall avgjort på sina unika meriter och förutsättningar. Medborgaren är dömd på förhand.

Men det blir ännu värre. För lagstiftaren har kommit på ett sätt att slippa tänka själv och slippa se konsekvenserna av sitt lagstiftande. Det kallas för ramlag. Lagstiftaren skriver ihop en luddig text om vad de vill åstadkomma, kallar det för ramlag och skickar ut den till myndigheterna med uppmaningen: ”Här, fyll den med något vettigt!” Då har alltså första instans ingen klar lag alls att hålla sig till. Utvecklandet av praxis tar åratal, kanske decennier att utveckla och samhällsutvecklingen går onödigt sakta i väntan på att myndigheterna och rättsväsende i kollaboration (godtycke) ska utveckla något slags samsyn på hur ramlagen ska tolkas och användas. Dessutom har korporativa organisationer sedan 1930-talet getts stort inflytande på lagstiftning och än mer på praxis i rättstillämpningen.

Men det blir värre ytterligare ett varv. För under tiden som ramlagen fylls med dubiöst innehåll får lagstiftaren signaler om att ramlagen är för otydlig och vissa oönskade eller oavsedda konsekvenser uppstår. Därför beslutar lagstiftaren om vissa tillägg till ramlagen. Nu är det en luddigt formulerad lag utan konkret innehåll, men med plåsterlappar på.

Värre än så kan det knappast bli kan man tycka. Men det kan det. För i Sverige saknar vi författningsdomstol som kan ta lagstiftaren i örat och säga att så där släpphänt får man inte stifta lagar! Exempelvis behöver inte lagstiftaren kolla att lagen och i synnerhet ramlagar, inte strider mot grundlagen. Stämmer inte lagarna med grundlagen är det inte så stor affär att ändra grundlagen så att den stämmer med ramlagarna eller andra föreskrifter. Finns bara viljan och enkel majoritet med liknande åsikter över två på varandra följande mandatperioder är grundlagen en bagatell, just a god damn piece of paper!

Det är exempelvis vad som hände när allemansrätten blev grundlag. RF 2 kap 15§ fjärde stycket: Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan.

Detta sätt att hantera grundlagen är i mina ögon nidingsverk.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Totalitär uppmarsch 5

  1. Errbe skriver:

    Hela grundlagsrevisionen 1974 var socialistiska nidingars verk.

    Dåvarande justitieminister Lennart Geijer (s) sade inför beslutet:

    ”Att den i nu gällande regeringsform ännu formellt kvarstående maktdelningsprincipen därmed försvinner ser jag som en betydande vinning och ett väsentligt inslag i reformen.”

    Med införandet av ”uppenbarhetsrekvisitet” fick majoriteten all makt och någon mekanism för försvaret av individuella mänskliga rättigheter fanns inte längre. Vår grundlag blev lika fin som Sovjets.

    • mats skriver:

      Majoritetens diktatur har så länge jag kan minnas (ca 1960) varit en självklarhet för socialdemokratin. Detta har inte fått ifrågasättas ens i filosofisk debatt. För om inte majoriteten får bestämma allt, så är det enligt deras definition inte demokrati. Begreppet frihet har de aldrig förstått sig på och individen är ett hinder på vägen till den kollektiva lyckans land.
      Jag har debatterat liknande saker angående skogen de senaste dagarna, här: http://www.newsmill.se/comment/reply/45314

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Som Mats enkelt och klart förklarar för oss kommer de som inte har liknande åsikter att bli förföljda och förnedrade. I socialisternas barndom fick man aldrig ifrågasätt att dessa hade åsikter, inte ens idag. Men de som inte tycker som en socialist har hel fel ”värdegrund” och det ämnar dessa att med tvång ändra på.

Kommentarer inaktiverade.