Totalitär uppmarsch 7

Det verkar råda ett missförstånd hos många svenskar rörande vad begreppet äganderätt innebär. Jag skriver medvetet ”missförstånd” och inte begrepssförvirring, som så ofta används när konflikträdda svenskar ska beskriva att andra har fel. Även bland många akademiker som i sin forskning eller yrke använder begreppet äganderätt finns detta missförstånd eller misuppfattning om vad det betyder. Jag är till och med beredd att offentligt påstå att vissa av dessa personer medvetet sprider desinformation om äganderätten, av politiska skäl.

Äganderätten brukar anses vara en naturrätt som innebär att innehavaren av denna rätt får: konsumera, förbruka, sälja, hyra ut, belåna, överlåta, byta och förstöra sin egendom, precis som denne själv finner för gott. Ägaren får också tillåta eller förbjuda andra att nyttja egendomen.

Men så vill inte svenska rättshaverister (rättspositivister) och humanister tolka begreppet. Enligt deras syn på saken är äganderätt de förmåner ägaren har kvar när det allmänna tagit sitt och lite till. Just nu pågår en intensiv strid om äganderätten till mark och fast egendom i Sverige. Det är så olikartade frågor som förekomsten av varg, älgjaktens organisation, bärplockning i organiserad form, gräsklippning på den egna tomten, strandskydd, biotopskydd, kulturminnen, landskapsskydd, vindkraft, ekologisk odling, miljöstöd, EU-bidrag, naturturism, gruppresor, friluftsliv, sport, ridning med mera, som ställer frågan på sin spets i snart sagt varje vrå av svensk juridik och myndighetsutövning
Om rättshaveristerna vinner blir markägaren skyldig att gratis tillhandahålla för allmäheten allt det jag räknade upp som tvisteämnen ovan och samtidigt avstå från egna aktiviteter som kan störa allmänhetens utövande av sina ”rättigheter”.

För min egen del har jag vistats en hel del i skog och mark. I början på allemansrättens villkor, med iakttagande av principen att inte störa och inte förstöra. Men jag ville göra mer i såväl skog som på åker. Sådant som endast ägaren har rätt göra. Så jag har skaffat mig mark för mina behov och önskemål. Jag anser att jag genom att betala för marken och få mitt ägande accepterat och registrerat av staten så har jag ett kvitto på att jag får bestämma över min mark. Jag anser att jag har både naturrätten och konventionstexter på min sida när jag bestämmer såväl vad jag jag själv gör, som vad jag tillåter eller inte tillåter andra att göra på min mark.

Men det anser många av statens tjänstemän och en stor mängd av de statligt avlönade forskare som på olika institutioner runt om i landet sitter och funderar (forskar) om hur man ska vränga till orden och lagarna för att kostnadsfritt beslagta ännu mer av äganderätten, att jag inte får.
Europakonventionen för mänskliga rättigheter (artikel 4, 6, 8, 13, 14, 17) och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter i motsvarande artiklar samt artikel 17, är för dessa personer och i just denna fråga ”Just a God damn piece of paper!”

Eftersom vi saknar och jag vill betona ordet saknar, en författningsdomstol i Sverige är det av yttersta vikt att statsminstern samt justiteministern och dennes departement tar hand om äganderättsfrågan och ser till att skapa ett skydd och en medvetenhet om detta skydd hos de andra ministrarna, departementen och myndigheterna.

På samma sätt, egentligen med samma argument, som jag försvarar kvinnans rätt att göra abort, för att hon oinskränkt äger sin egen kropp och även dess produkter, försvarar jag min rätt att förfoga som jag önskar över min mark. Ända intill en levande människa blivit född är fostret kvinnans egendom som en del av hennes kropp. Oavsett vilket skäl hon har för att föda eller abortera är det hennes oavvisliga rätt att välja. Den enda rättighet jag är beredd att ge andra i frågan är, att om kvinnan är gift, hennes make måste informeras. Han har inte rätten att bestämma, men som lagvigd har han rätt att få veta. Som delägare i den familj som ska ansvara för ett eventuellt barn, har han rätt att veta.

Den enda som har rätt att veta vad jag gör med min egendom är mina grannar och eventuellt banken. Men endast om jag lånat pengar mot dess värde och därför inte får försämra värdet utan att betala motsvarande till banken. Mina grannar har rätt att veta vad jag gör om min verksamhet påverkar deras. Men staten har ingen rätt att bestämma att jag ska producera vare sig råvara för industrin (till underpris), upplevelse åt andra eller en viss typ av vare sig vildmark eller kulturmark.

Jag skriver detta, hyser dessa åsikter, inte för att jag är konservativ och bakåsträvande. Utan för att jag är en frihetlig liberal med stort engagemang för individernas rätt att själva forma sina liv på det vis de önskar och kan. Jag kan inte stillatigande se de statligt avlönade rättshaveristerna förbereda den totalitära staten.

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Totalitär uppmarsch 7

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Du glömde att nämna den största haveristen i modern tid. Den före detta försteministern Göran ”godsägaren” Persson, mest känd för att transferera 80000ha skogsmark från Sveaskog AB till det så kallade ”Naturvårdsverket”. En närmast otrolig transaktion omfattande ett oändligt antal kronor som naturligtvis inte finns men som bolaget tillskriver sig som en fordran säkert jämförbar med den fordran familjen Bernadotte skulle kunna ställa på den svenske allmogen för att ha räddat oss från total misär.

    • mats skriver:

      Ja, det kräver ju lite extra politiskt courage att åter ta den marken i bruk.

Kommentarer inaktiverade.