Allt har konsekvenser. Även beaktande av konsekvenser har konsekvenser. Nej, jag är inte på väg att lämna en konsekvensetisk redogörelse av något. Det liknar mer den kvantfysiska insikten att all mätning påverkar mätresultatet.
Att försöka eliminera alla spår av slumpen kan få svåra konsekvenser. Miljömupparnas (i brist på bättre ord, de miljöengagerades känns för krångligt och pretentiöst) önskan att eliminera alla risker, alla eventualiteter, riskerar att få oöverskådliga konsekvenser. För när man hanterat alla kända och alla tänkbara konsekvenser, finns ändå möjligheten att något som inte kunnat förutses inträffar. Vad gör man då?
Jag menar mentalt, i en värld där man tror sig kunna ha koll på allt, vad tar man sig till när det visar sig vara fel? Jag är inte ute efter en total fatalism, mera en mental styrka att uthärda det man inte rår på. Precis som de gör i Kina när det regnar. Jo, det vet du väl? De låter det regna.
Miljömupparnas rädsla för att enskilda markägare inte är så omsorgsfulla om sin egendom som dessa muppar skulle ha varit om marken varit deras, får dem att ställa krav med oerhörda konsekvenser. Det är vanligen totalitära krav som om de genomförs fullt ut skulle utradera allt vi har av frihet, äganderätt och demokrati.
Då är det bättre att vi behåller friheten, äganderätten och demokratin, samt lär oss leva med de val våra medmänniskor gör för egen del. Även om vi själva skulle valt annorlunda. I slutänden blir det ofta väldigt bra ändå.
Sir Alfred Hitchcock gjorde två gånger en film på samma tema och med samma namn, den sista 1956. Den heter Mannen som visste för mycket. Men mannen, spelad av James Stewart, visste ingenting alls. Det var bara det att några med onda avsikter trodde att han visste. För att hindra att han avslöjade deras onda planer kidnappade de han son. Nu blev han tvungen att ta reda på det han antogs veta, för att återfinna sin son. Därigenom kom han även att omintetgöra de onda figurernas planer. Hade de inte försökt eliminera alla risker hade ingen känt till planerna och de hade förmodligen lyckats.
I den välkända slutscenen sjunger Doris Day, som spelar hans hustru, Que sera, sera. Det som sker, det sker.
Det viktiga är att veta tillräckligt mycket och framför allt det som är relevant att veta.
RSS – inlägg
Vi är ”mannen som [inte!] visste för mycket”, som har tvingats ta reda på vad vi inte visste, och som nu vet mer än de hemliga själva!
De kallas absolutister och den bild de projicerar som den rätta och enda är inte att likställa med vad de själva tror på om de tar bort just de glasögonen. Det faller på sin egen orimlighet därför att, precis som du påpekar skull leda till ett nervöst sammanbrott.
Absolutister är först och främst projektionister, som främst vill se att andra skall ta ansvar, andra skall känna oro inför eventuella händelser. De själva är inte inbegripna, de är upphöjda.