Lagstiftningen i ett demokratiskt samhälle måste vara jämlik. Det vill säga att den ska gälla lika för alla medborare. Den måste också erkänna att det är individer som är medborgare och har de friheter, rättigheter och ansvar som lagen reglerar. I en demokrati som utgår från axiomet att all makt utgår från folket måste såväl lagstiftare som dess myndigheter erkänna och följa detta axiom.
En av de grundläggande satserna i en rättsstat är rätten för envar medborgare som individ, att förvärva och äga fast egendom, mark och byggnader. Var och en som vill bedriva näringsverksamhet med hjälp av sina intellektuella, fysiska och materiella tillgångar ska också ha rätt att göra det. Notera särskilt kombinationen sina och tillgångar, inte andras tillgångar.
Genom sitt våldsmonopol ikläder sig staten ansvaret för att skydda sina medborgares äganderätt och deras egendom. Skyddet gäller mot angrepp utifrån, från andra medborgare och från staten själv.
Sedan urminnes tider, bland de första skrivna anteckningar som finns, 4000 år gammalt, hävdas ägarens oinskränkta rådighet över sin mark och all dess avkastning. Markägarens rätt till all avkastning från sin mark utesluter alla andras rätt till avkastningen från samma mark. Detta är grunden för all äganderätt. Det spelar sedan ingen roll att all möjlig eller tänkbar avkastning inte var känd vid tiden för förvärvet. Här gäller samma villkor som vid förvärv och ägande av annat företagande. Det är upp till företagaren själv att se de affärsmöjligheter som finns och att kräva lämpligt betalt för detta.
Om sedan avkastningen består av vete, malm, mineraler, fisk, potatis, kött, päls, vilt, skog, tjära, bär, aktiviteter och vistelse eller något annat spelar ingen roll. Det är ändå markägaren som ska ha rätten att kräva betalt.
I Sverige har denna grundläggande rådighetsrätt inskränkts av flera lagar och föreskrifter. Här kan nämnas regeringsformen, miljöbalken, strandskyddslagen och bygglagen. Inom planlagt område finns den rätten kvar på såväl bostadsfastigheter som affärsfastigheter. Man har till och med beslutat att införa stadstullar i Stockholm och från kommande årsskifte även i Göteborg. Detta är alltså en besöksavgift på offentlig och allmän mark i städerna.
Nu växer intresset för en kommersiell besöksnäring i natur och på landsbygden. De aktuella besökarna är inte som förr, grannar och närboende med kunskap om de lokala förhållandena. Idag är de stadsbor utan anknytning till bygden. I ständigt ökande grad är de också okunniga om hur man beter sig i naturen. Det gäller inte minst de utländska besökarna. Dessa människor kan alltså vara beroende av iordningställda leder, skyltning och andra anordningar. Även efterfrågan och behov av guidning ökar.
Sådant kostar pengar i såväl investeringar som löpande utgifter. Den svenska byråkratins inställningen att markägare ska tvingas ställa upp med, alternativt tåla att andra bedriver sådan verksamhet, utan möjlighet att ta betalt är mycket märklig. I ljuset av turismnäringen som en allt viktigare exportnäring blir det rent av kontraproduktivt.
När det gäller utbildning, grundforskning och industripolitik spenderar staten många miljarder kronor, utan att försäkra sig om avkastningen i form av patent eller andra avtal. Då anser man att det är pengar som är väl använda eftersom avkastningen ändå kommer samhället tillgodo i form av intäkter till företagen och löner till de anställda.
Men när det gäller innovationer som ger avkastning till markägare och deras antällda, då är det plötsligt många, både bland politiker och allmänhet, som tycker att de förtjänsterna ska gå oavkortat till andra än till markägarna. Var finner man den konsekventa linjen i det resonemanget?
I ljuset av det ovan beskrivna framträder allemansrätten som en en främmande fågel i vårt rättsmedvetande. En gökunge som förhindrar landsbygdens företagare att utveckla det företagande som efterfrågas och så väl behövs i dessa bygder. Gunnar Wiktorsson har otvetydigt visat på den ohistoriska mytbildning som omger allemansrätten. Det är och måste snarast bli en parentes i svensk rättshistoria.
Bärplockarna rånar tydligen markägarna på två miljarder http://www.atl.nu/skog/mark-gare-vill-ha-betalt-f-r-b-r och http://www.expressen.se/debatt/allemansratten-maste-diskuteras/
Även i Finland ställer utländska bärplockare till problem http://www.lantbruk.com/skog/minister-vill-begransa-allemansratten
Det är mycket pengar för ett pressat jordbruk/skogsbruk. Nu kan man väl inte förvänta sig att hela omsättning skulle går rätt ner i fickan på markägaren, plockarna bör ju få betalt för sitt arbete. Men även om markägarkollektivet inte skulle få mer än 500 miljoner netto så vore det ett bra bidrag till lönsamheten.
Jo, samt en viktig sak till: nämligen respekt och erkännande för att bären i skogen verkligen tillhör markägaren och ingen annan!