Jag har under alla år funderat mycket över samhällsfrågor, filosofi och ideologi, försökt lägga ett pussel som ger en komplett bild av samhället som gör det möjligt att förstå hur det ska skötas. Då och då händer det att man plockar upp en socialistisk pusselbit, ibland utan att ens inse det. Det märkliga är att varje gång man lägger dit en socialistisk pusselbit så förstör det pusslet. Det förstör inte bara bilden lokalt just där biten ligger. Det förstör även långt på sidan om, inte minst genom att blockera så att inte andra, rätt, bitar kan läggas på plats.
Så är det även i verkligheten, i vår byråkrati, i vården, på arbetsmarknaden. Där socialistiskt tankegods smugit sig in blir det hart när omöjligt att skapa en klar och korrekt bild. Det är nästan som i en rysare med utomjordingar, där socialisterna infekterar nervsystemet hos värddjuren och deras samhälle. Ofta blir det omöjligt att avlägsna socialismen utan att värden dör.
Jag har själv tänkt sådana felaktiga, socialistiska, tankar ibland. Det är mycket frustrerande när man upptäcker det, hur lurad man varit, hur lätt man blev lurad. Att man kanske varit någons nyttiga idiot. Det är chockerande att upptäcka hur långtgående konsekvenserna blir i senare skeden för att man tänkt fel på ett enda ställe. Den alternativa kedjereaktionen sprider sig fort.
Varför detta mea culpa? För att visa att jag själv ibland drabbas av det jag oroas över hos andra. Därför är det av yttersta vikt att ständigt vårda sig om att finna och lägga rätt pusselbitar i sitt eget pussel.