Bärplockning

Det finns en paragraf i miljöbalken om artskyddsbrott (29 kap 2 b§ punkt 2). Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Bland de gärningar vilka man kan dömas för artskyddsbrott ingår att ta bort, skada eller ta frö eller annan del av växt i strid med en föreskrift om förbud. Sådana föreskrifter får enligt 8 kap 2 § meddelas bland annat om det finns risk för plundring.

Bär måste bedömas vara frö eller liknande annan del av växt. Kommersiell plockning av bär kan liknas vid plundring. Vill staten tillåta detta på statlig mark må det vara hänt. Men staten borde enligt Regeringsformen inte ha rätt att tillåta sådan plundring på privat mark.

Vidare följer i samma paragraf punkt 4 (MB 29 kap 2 b§) av internationella avtal, att det kan vara brottsligt att transportera, förflytta, exportera, förvara, preparera, använda i vinstsyfte, sälja, erbjuda sig att köpa, saluföra eller inneha sådana naturalster som nämns i punkt 2 och 3.

Dessa paragrafer gäller idag inte kommersiell bärplockning på privat mark. Skyddet gäller hotade arter, men skulle lika gärna kunna vara ett skydd för en hotad äganderätt. Principen är densamma. Det skulle gå lika bra att förbjuda sådan verksamhet med hänvisning till den grundlagsfästa äganderätten. Allemansrätt behöver inte alls med nödvändighet betyda mer än rätt att färdas och vistas. Att tjäna pengar på andras egendom utan avtal med ägaren är i alla andra samanhang ett brott.

 

Det här inlägget postades i Äganderätt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Bärplockning

  1. allemand skriver:

    Allemansrätten skall inte vara möjlig att åberopas av kommersiella krafter. Egen plockning, ja. Plockning mot betalning, nej.

    Ägaren av marken skall ha rätt att avhysa kommersiella företag.

  2. Samuel af Ugglas skriver:

    Det är möjligheten för oavsättliga, skattefinansierade så kallade tjänstemän att genomföra sin maktutövning enligt sina privata agendor som skall förändras.
    Det gör man genom att upplösa riksdagen eftersom de inte är kapabla att stifta lagar.

    • mats skriver:

      Jag är beredd hålla med dig Samuel. Riksdagens viktigaste, närapå enda, uppgift är att stifta lagar. Det senaste seklet har man gång på gång stiftat lagar som kommer i konflikt med andra, redan existerande lagar, och rättsprinciper. Då stiftar man nya lagar och det hela blir allt mer oöverskådligt.
      Oförmågan att i förväg inse konsekvenserna av de lagar man stiftar får riksdagskollektivet att framstå som inkompetent för uppgiften.

      • Niklas skriver:

        Ett stort problem är, utöver att antalet lagar och förordningar tycks öka med tiden, så blir lagarna också allt snårigare och luddiga. Ett tydligt exempel:

        10 guds bud – ca 100 ord
        Amerikanska frihetsförklaringen – ca 400 ord
        Miljöbalken – ca 47000 ord.

Kommentarer inaktiverade.