Begreppet ”hållbar utveckling” lanserades av Brundtlandrapporten på 80-talet. Det är en FN-rapport och kommer alltså från samma socialistiskt infekterade byråkratiska korridorer som klimathotet. Redan från start var det ett mycket otydligt begrepp (flum?) som kunde användas till vad som helst som passade avsändarens syften. När nu klimathotet avslöjats som en stor bluff har man åter skakat liv i begreppet hållbar utveckling. Det är tillräckligt otydligt för att låta sig tolkas välvilligt av de flesta och vara svårt att formulera en motsatt ståndpunkt till.
Lanseringen av begreppet är ett smart sätt att skaffa sig ett problemformuleringsinitiativ. Dels är det lätt att känna att jo, det ställer jag upp på. Vem vill vara emot hållbar utveckling? Det är svårt att formulera ett slagordsmässigt alternativ eller motatsord. Ska man opponera mot hållbar utveckling kräver det omfattande och ibland invecklade förklaringar, som långt ifrån alla har förmåga eller intresse av att ta till sig.
Dels lämnas utrymme för mottagaren av budskapet att tolka in sina egna föreställningar och preferenser. Det fungerar därför som att dra en säck över huvudet på allmänheten. De har inte en aning om vad det politiska spelet runt omkring dem handlar om.
Vad som är hållbar utveckling är inte heller på något sätt vetenskapligt, eller för den delen politiskt definierat. Om man föreställer sig att hållbar utveckling är detsamma som status quo vad gäller antalet arter och deras utbredning, så är man fullständigt ute och cyklar. Åtminstone sedan Darwin har det stått klart att naturen ständigt förändras, alldeles av sig själv. Arter försvinner och nya kommer till. Det är helt omöjligt för människan att bestämma över detta eller ”ställa till rätta” sådant som blir ”fel” i naturen.
En fråga man kan ställa om hållbar utveckling, är om människan är skyldig att hållbart utveckla naturen eller hållbart utveckla sitt eget samhälle? Det är den konfliktytan som är intressant och det är där ohederliga insinuationer smyger sig in i argumentationen. Smäller biocentrism högre än antropocentrism? För människan, för demokratin?