Efter min sågning av Rand igår, kanske det är på sin plats att redovisa något av det som inspirerar mig.
När jag själv började skriva försökte jag beskriva det jag ville ha sagt med så få ord som möjligt. Gärna som aforismer. Småningom försökte jag sätta ihop dem till dikter. För mig ska en dikt ha rim och helst en rytm, gärna en versfot.
Även dikter kan ha filosofiskt eller politiskt innehåll. Till mina favoriter som diktare hör Gustaf Fröding och Rudyard Kipling. Jag har långt kvar till deras nivå. Här är tre dikter som jag brukar som tröst, inspiration och föredöme. Samt en lektion i ödmjukhet.
Stôlliheta i vala
I ska vänje er å mä te skratt,
för en lever bar för te dö,
ôm dan ska en tänke på natt,
i sol ska en tänke på snö,
du ska gråte, när live ä glatt,
å int ska du vell dä du vell,
dä ä allt så stôllit, satt
en allt vell skratte lell.
Dä kvetter
Uti vartenda mänskobröst
det bor en längtan efter tröst;
det finns ej bättre tröst till hands,
om du till sjöss, om till lands
kring hela jorderunden lette,
än Agust Kallsonns ”dä kan kvette”.
Och är du usel, är du arm,
och möter dig blott sorg och harm,
och funne du ock aldrig frid,
och levde i en ständig strid,
och hela världen mot dig rette,
var glad ändå, ty ”dä kan kvette”.
Du kunde någon gång bli kär,
en djup passion ditt bröst förtär.
Men stup ej genast i din grav,
om du ock fick korgen av
din Selma eller vad hon hette,
var lugn, min son, ty ”dä kan kvette”.
Framför professorn står du dum,
vid alla frågor lika stum,
om näsan blek, om örat het,
om du då alldeles blir bet
och gubben ryter: drag för fanken,
”dä kvetter”, svara, kvickt som tanken.
Om du för slagsmål råkat ut
och ett kok stryk då fått till slut
och blivit bultad gul och blå,
du hastigt knyte näven då
och säge: vad jag skulle gett er,
om blott jag orkat, men ”dä kvetter”!
Du kanske är en ung poet,
med slika herrars dristighet,
du väntar att bli lagerhöljd,
men blir i stället översköljd
med skurar av kritikens etter,
håll dock god min och säg ”dä kvetter”
Som andra ska du dö en gång,
du väljer vägen som är trång
och för till salig boningsort,
du ödmjukt står vid himlens port,
om du blir bortvist av Sankt Petter
du svarar lugnt: ”Sankt Per,dä kvetter”
If
If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you;
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too:
If you can wait and not be tired by waiting,
Or, being lied about, don’t deal in lies,
Or being hated don’t give way to hating,
And yet don’t look too good, nor talk too wise;
If you can dream—and not make dreams your master;
If you can think—and not make thoughts your aim,
If you can meet with Triumph and Disaster
And treat those two impostors just the same:
If you can bear to hear the truth you’ve spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,
Or watch the things you gave your life to, broken,
And stoop and build’em up with worn-out tools;
If you can make one heap of all your winnings
And risk it on one turn of pitch-and-toss,
And lose, and start again at your beginnings,
And never breathe a word about your loss:
If you can force your heart and nerve and sinew
To serve your turn long after they are gone,
And so hold on when there is nothing in you
Except the Will which says to them: ”Hold on!”
If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with Kings—nor lose the common touch,
If neither foes nor loving friends can hurt you,
If all men count with you, but none too much:
If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds’ worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that’s in it,
And—which is more—you’ll be a Man, my son!