Liv är rörelse

Det är märkligt att så många människor kan så lite om de grundläggande villkoren för livet på jorden. Detta trots att utbildningsnivån aldrig i historien varit så hög som nu.

Liv är rörelse. Detta är den absoluta grunden. Motsatsen, det statiska, oföränderliga, orörliga status quo är detsamma som död. Detta verkar dessutom gälla hela universum, allting rör sig. När (om) all rörelse upphör återstår endast död. Filosofin/vetenskapen har vetat det minst sedan Herakleitos dagar. Detta bekräftas även av den moderna termodynamikens lagar.

Rörelse skapar förändring. Rörelse utan förändring vore otänkbart. Likaså det omvända. Därmed förändras oupphörligt villkoren för livet. Det är ett faktum som vi bara har att acceptera så länge vi vill vara vid liv. Livet självt tillför rörelse till systemet. Det gäller oavsett om livets rörelse sker viljestyrt eller reflexmässigt. Livet har inte bara en rättighet att tillföra rörelse, förändring, det är närmast en skyldighet.

Rädslan för variationer i väder, årsmån och klimat ter sig därför obegriplig. Föreställningen att vi ska vidta åtgärder för att stoppa en högst eventuell klimatförändring, blir i det perspektivet bara sanslöst obegripligt.

Jo, jag vet att Machiavelli skrev att förändring är det svåraste den kan vidta som vill behålla makten åt sig själv. Även Saul Alinsky som i sin Rules för Radicals beskrev hur de som vill ta makten ska bära sig åt, ansåg att förändring är det svåraste man kan genomföra. Han menade att man måste göra alternativet till förändring så skrämmande att folk väljer att chansa på den förändring som föreslås.

Nu kan detta låta som om jag talar mot mig själv när det gäller skräcken för klimatförändringar. Men då har man inte varit uppmärksam. Vad jag och andra klimathotsskeptiker opponerar mot, är att vi uppmanas fatta beslut som garanterat skapar långtgående förändringar endast på rädslan för en obekräftad förändring. Vi anser att det är bättre att göra sig redo för den eller de förändringar som verkligen kommer, oavsett hur de ser ut.

För att kunna lära sig de viktiga läxorna i livet måste man först lära sig övervinna rädslan, Ralph Waldo Emerson.

 

Det här inlägget postades i Klimatbluffen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Liv är rörelse

  1. B-J Bjurling skriver:

    Ja, det är ju sant alltihop, men frågan är ändå om man inte själv faller in i scientismens jargong om man hänvisar till naturlagarna. Visst är det sant att liv förutsätter och medför förändringar, men om det nu är en naturlag, så är det kanske inget vi politiskt behöver aktivt främja, enligt formeln ju mer förändring desto mera liv, ungefär som att föreslå en ökning av tyngdkraften eller så, för säkerhets skull…
    Att vara emot förändringar, det är väl vad konservatismen går ut på, och det behöver egentligen inte vara förkastligt. Snarare är det väl ett uttryck för vårt behov av trygghet och en egen identitet. Det är alls inga förkastliga värden. Vi är nog rätt många som innerst inne vill bevara vår gård, vårt landskap eller vår stad så att farfars farfar ska kunna känna igen sig den dag han vänder åter. Fast det vågar vi ju inte säga högt. Men det blir problem om man inte vågar stå för sin konservativism utan istället försöker intala sig själv eller sin omvärld att det egentligen är något annat, något mera förnuftigt, ärofullt eller moraliskt, ”det är inte konservatism – det är omtanke” om den heliga naturen, om klimatet, om de fattiga, regnskogen eller vad som för tillfället är opportunt att vara för. Som om det fanns intrinsikala värden som människan måste böja sig inför. Eller, om man åt andra hållet, gör trygghet till någon sorts statsreligion, som om det vore en statlig angelägenhet att kväva medborgarna i trygghet. Som att förneka dödens oundviklighet.
    Låt folk vara konservativa. Men det blir alltid problem om staten eller överstaten ska försöka tvinga alla med på samma tåg, vare sig det bär av mot förändring eller ”trygghet”. Alla verklighetstolkningar med sanningsanspråk (ex rationalism, moral, trygghet, klimatmodeller etc. utgör tacksamma verktyg för olika gruppers vilja till makt. Nietzsches ”perspektivism” innebär just att det inte finns någon ”verklig värld”, några sanningar om naturen, människan, moralen, estetiken eller religionen, utan bara perspektiv. Och 1900-talets filosofi gav väl Nietzsche i huvudsak rätt.
    Så, om gud är död och sanningen relativ, vad betyder det då?
    Då har vi två alternativ: endera är allt politik, majoritetens diktatur, den starkaste har alltid rätt att förtrycka den svagare. Eller så gör vi toleransen till vår ledstjärna, till det vi bör eftersträva, toleransen gentemot dem som vill leva på tvärs mot förnuft, moralism och trygghet.
    Durkheim menade att den långsiktiga trenden är att samhället går mot en allt större vikt för tolerans och individernas fri- och rättigheter, fast han tänkte sig att det var den ökande arbetsdelningen som utgjorde motorn i utvecklingen.

    • mats skriver:

      Nu kallar jag mig inte konservativ, jag brukar försöka med frihetlig liberal. Ett sådant uttryck borde ju vara en självskriven tautologi, men det känns som om det behövs i motvikt till exempelvis social-, besserwisser-, och batongliberaler.

      Ett problem med konservatismen är att den inte kan bevara allt. Så vad ska man ta med sig i en föränderlig värld, idéer, värderingar, föremål eller landskap?

      Jo, allt är politik, gud har nog aldrig funnits i verkligheten, sanning, tolerans och frihet kan fortfarande vara ledstjärnor.

Kommentarer inaktiverade.