I tidernas beynnelse, eller i vart fall i staternas begynnelse var det vissa personer som ansåg det rimligt att de skulle bestämma över andra. Så med våld och hot om våld tvingade de sina medmänniskor att avstå frihet och pengar (varor och arbete). I gengäld fick de visst beskydd mot andra maffiosos som kunde tänkas vilja bestämma över folket.
Detta utvecklades till stater med envåldshärskare och sågs länge som den naturliga ordningen. Men så kom man på att folket skulle kunna bestämma över sig själva, så kallad demokrati. Efter några hundra års ältande om formerna för detta infördes så demokratin för cirka 100 år sedan i det vi kallar västvärlden. Det tog några decennier, men efter andra världskriget hade alla maffiosos listat ut hur de skulle styra demokratin. Nycklarna heter våldsmonopol, byråkrati, sockpuppets och beroende. Medborgarna ska vara beroende av maffiastaten som alla goda gåvors givare. Byråkratin ser till att pengar flyter in till verksamheten och minimalt kommer medborgarna till godo. Om inte så sker ruskar man lite i våldsmonopolet. Till sin hjälp har man outsorcad byråkrati i form av intresseorganisationer och NGO:s. Dessa är astrofturforganisationer och sock puppets som i folkets namn ställer de krav på verksamheten som maffiastaten vill att de ska ställa.
Medborgarna är redan intravenöst uppkopplade till statens blodomlopp. Återstår företagarna. Med ökande byråkrati blir företagarna allt mindre producenter av varor och tjänster. Istället blir de allt mer kunder hos byråkratin för tillstånd, licenser, orientering om bidrag och byråkratins labyrinter etc. Företagarna blir beroende, inte fria. Företagarnas raison d’etre äts upp av yttre och inre byråkrati. Inte ens de största företagen har något att sätta emot maffiastatens våldsmonompol och allomfattande byråkrati. Det bästa de kan göra är att spela med i den svarta farsen. Då kan de erhålla visst skydd för att de både blir medspelare och står ut med att vara slagpåse. Allt efter maffiastatens växlande behov. Denna utveckling kommer att tvinga hela samhället till kollaps.
En intressant exposé över det moderna samhällets framväxt och eventuella undergång. Byråkratin står och faller med skatterna. Minska drastiskt skatterna, så har vi inte längre råd med den ofantliga sektorn.
Under min första segling på floden Rhen passerade vi den ena borgen efter den andra på de gamla vulkantopparna. Vid besök i en av dem förkarade guiden:
”Borgarna är byggda av ”Räuber-Ritter”, d.v.s. den värsta stråtrövaren, som blivit så klok att han insåg att han måste låta bönderna behålla tillräckligt mycket för att överleva till nästa år. Då kunde han komma igen och röva mera.
I konsekvens därmed måste han bevaka sitt revir, så att inga andra rövare hann före till bönderna. De fick vänja sig vid detta ”beskydd”. Rövarna kallade sig kungar och slöt fördag med sina grannar om erkända gränser för reviren.
De första stegen mot demokrati i Europa anses engelska Magna Charta av 1215 vara. Kungens makt inkränktes något till förmån för präster och adel. Böndernas intressen skulle tas tillvara av deras ”herrar”.
Den svenska demokratins ursprung är de självägande böndernas ting, som formulerade landskapslagar. När armborstet begränsade värdet av adelns, rövar-riddarnas, dyra rustningar, uppstod en viss balans mellan kung, adel och bönder (Dacke-fejden och andra uppror skapade respekt hos centralmakten).
En mycket intressant poäng stod Goethe för i 1800-talets debatt om att ena Tysklands 35 furstendömen och 4 fria hansestäder:
Han jämförde Tysklands och Frankrikes utveckling. Det fanns många flera framstående författare, kompositörer och fabrikörer i Tyskland än i Frankrike. Han förklarade att även om furstarna var enväldiga, var de beroende av kulturell prestige och ekonomiska framsteg. Furstarna måste hålla undersåtarna nöjda, för annars flyttade dom. Den talangfulle, som ville producera något vände sig till sin furste för stöd. Fick han inget där, vände han sig till grannstatens furste. Till slut nappade någon på hans idéer, så han kunde utveckla dem. Som bekant flyttade Mozart mellan staterna.
I Frankrike därimot fanns bara en instans att vända sig till, centralregeringen. Den kände ingen konkurrens, så den behövde inte några genier.
Således, så länge staterna är små och det råder fri rörelse mellan dem, gör konkurrensen mellan dem att undersåtarna kan känna sig fria och utveckla sig och sin verksamhet. Påverkan mellan staterna gör att alla utvecklas.
Små envälden kan alltså vara bra tillsammans med fri rörlighet. DDR måste stänga in sina medborgare.
Den moderna statens förmåga att snärja in de ”fria” medborgarna i jurdiska tvångströjor kunde nog inte Goethe fantisera ihop.
En bra konkret illustration till det jag beskrivit. Frankrike har dock haft en del genier, främst teoretiker, men de har haft ont om entreprenörer och industrialister.