Danskarna är drabbade av samma vansinne som svenskar och andra. I Danmark har man infört en randzonslag som förbjuder bönder att bruka åkermark närmare diken och vattendrag än tio meter. Avsikten är att ”rädda miljön” från näringsläckage. Många bönder kommer att förlora stora arealer, och därmed intäkter, med lagen. Det är så illa att det nu pågår ett upprop bland danska bönder att bryta mot lagen. Men professor i biomasse, Claus Fellby, vid Köpenhamns universitet håller inte med om böndernas dilemma. Han anser att bönderna kan kompensera sig genom att odla mer intensivt mitt på åkern! Mon dieu, tänk om det vore så enkelt!
Naturligtvis är den danska lagen också ett exempel på byråkratstyrd konfiskering av privat egendom.
Övergödning är ett annat ord för näringstillförsel. Som bekant pågår en tvekamp mellan fettskräck och bantningshysteri å den ena sidan och LCHF och ät vad du vill, med mera, på den andra. Är övergödningsspöket bara en variant på världen måste-svältas filosofin? För naturen dör ju inte av ökad tillgång på näring, den bara ändrar utseende och sammansättning allt efter ändrade förutsättningar.
Kommer jordbruket att överleva byråkratin?
Det värsta med den så kallade ”randzoneloven” är danska socialisters något senkomna ide om att som i Sverige smygvägen införa något liknande ”allemansrätt”.
Många av mina f.d. kollegor är upprörda. Men den danska grundlagen är ganska tydlig när det gäller kränkande av egendomsrätten så vi får se hur det slutar.
Att sätta likhetstecken mellan gödning och näringstillförsel är väl rätt ok. Att däremot sätta likhetstecken mellan ÖVERgödning och näringstillförsel är mycket tveksamt.
Nå, nu är ju växtnäringens väg från gödningsspridaren till havet ganska komplicerad och omfattar många steg, bl.a. den interna kvävecykeln och den interna fosforcykeln som bl.a. ombesörjs av diverse mikroorganismer. Dessutom tillkommer ju effekterna av den hydrologiska cykeln.
Rent generellt så lär kantzonerna främst stoppa det partikelbundna fosforn, främst då på slamningsbenägna jordar. Kan man stoppa ytavrinningen genom en bra infiltration, så har man också till stora delar stoppat läckaget av partikelbundet fosfor.
Kvävet (nitrat) lär däremot läcka ut via dränering och grundvatten, som föga påverkas utav eventuella kantzoner.
I synnerhet på marker med många öppna diken bör det vara effektivare att fånga fosforn i en slamdam, längst ned i systemet. Den kan sedan grävas ur med jämna mellanrum och massorna spridas på åkerns minst näringsrika områden.
Visst näringsläckage kan till och med vara önskvärt. Organismerna nedströms ska ju ha något att leva av de med.
Jag tror på principen att fånga växtnäringen så nära källa som möjligt. Alltså hellre kantzoner än sedementationsdammar.
Problemet med sedimentationsdammarna, är att de tenderar ha den lägsta effektiviteten när vattenflödet är som störst.
F.ö. tror jag att det är bättre att lägga sediment på åkerns surhålor än på näringsfattiga högpunkter.
Rent vattentekniskt/näringsmässigt är naturligtvis kantzoner bättre än sedimentationsdamm, men det är knappast mer praktiskt för de flesta jordbrukare.
Förklara gärna varför du vill lägga mer finkornigt material i surhålorna istället för på de torra områdena?
Anledningen till att jag vill ha sedimenten på surhålorna är helt enkelt för att få till ett ökat dräneringsdjup på se blötaste partierna. Dessa surhålor är ju ofta blöta just p.g.a. svårigheten att få till ett tillräckligt dräneringsdjup! Förhållandena på platsen medger helt enkelt inte ett tillräckligt stort dräneringsdjup vid surhålorna.
På de torra områdena på fältet finns det däremot inget behov av att ytterligare öka dräneringsdjupet.
Det var ju begripligt. Lönsamheten i jordbruket är alltså för låg för att lösa det med landscaping.
Pingback: Äsch, lite kvävetillskott piggar bara opp! | Frihetsportalen
Intressant diskussion, jag håller med Niklas om att ser man till fosfor begränsningen så är kantzoner definitivt att föredra. Ytterligare ett problem med dammarna är att fosfor riskeras att sköljas ut vid höga flöden, och ligger de långt ned i systemet sköljs det rakt ut i havet.
Men det finns ytterligare skäl till att öka bredden på kantzonerna och det är att många av de moderna bekämpningspreparaten kräver skyddszoner. Det är ju skälet till att man diskuterar att införa lagtvång på skyddszoner även mot svenska vattendrag. Detta innebär ju samtidigt att man inte längre kan ersätta zonerna med miljöersättningar (då man inte får ersätta för något som ska finnas ändå), vilket departementet också föreslår i den senaste remissen angående stödperioden 2014-2020. Sedan kan man ju anse att det därifrån är drastiskt att gå till att införa lagkrav för samtliga brukare. Men om jag har förståt resonemangen rätt (erkänner att jag inte är helt inläst på frågan) så blir inte tillsynen i relation till kostnaden.
Att det finns ett övergödningsproblem på grund av kväve och fosfor i en del av våra vattendrag, sjöar och hav råder det nog ingen större tvekan om. För kväve så ökar även forskningen på problemen orsakade av överskott av reaktivt kväve, inte bara i vatten utan även på land, då en del av kvävet för eller senare hamnar i luften. Just det reaktiva kvävet lyfts allt oftare som ett ’nytt’ globalt miljöproblen och här handlar det naturligtvis om betydligt fler källor än jordbruket.
Hej Måns, kul att du är här igen!
Kräver bekämpningspreparaten kantzoner, eller är det statusqoubevararna som kräver det?
Reaktivt kväve, eller NOx, det är väl det nya svarta, eller det nya klimathotet. När man kollar lite på vad det anses kunna ställa till med så blir det lätt motsägelsefullt. Det är farligt i sig och det är farligt i kombination med ozon O3 (bildar HNO3) och det är farligt när NOx inte finns för då är O3 farligt som det är.
Dessutom finns det överallt men mest inomhus och gärna i bostäder. Men det bildas vid all förbränning, även av biobränslen och det andas ut av de träd som ska rädda oss från CO2.
Det är inte lätt när man är rädd för allt och i synnerhet för naturen. Men för Åsa Romson och andra vattenmeloner är det enkelt. MP:s alternativ till statsbudget innehöll två nyckelord, förbjud och beskatta.
Att en god (lagom hög) mullhallt är bra på alla sätt och vis i en odlingsjord är vi dock helt ense om.
När man tänker sig tvingande kantzoner, gäller det även på vall? Om man inte slår en kantzon, oavsett vad den består av, så växer där snart buskar och sedan träd. Då blir marken innanför snart en sumpmark eller en ”utvidgadkantzon”. Är global livsmedelsbrist vad man vill uppnå med tvingande kantzoner?
En kommentar till Niklas om dränering. Åtminstone här i Skåne har man börjat fundera i banor kringa att en lösning på att minska problemet med surhål (och minskad rörelse av markvatten i stort) borde vara att öka halten organiskt material för att därmed öka den naturliga dräneringen i jorden.
Anledningen är att man på allt fler platser ser att det hjälper inte att dika djupare eftersom vattnet ändå inte rör sig tillräckligt snabbt genom jorden pga, för kompakt jord. Jag inser att detta sannolikt inte avhjälper alla problem med surhålorna, för låga områden som är vattensjuka lär ju alltid ha funnits. Däremot så kan det minska den arealen som årligen är för blöt och minska surhålens utbredning.
Paradoxalt nog så kan dräneringen ha medverkat till fenomenet eftersom den ger tillgång till syre på större djup i marken vilket ökar hastigheten av nedbrytning av det organiska materialet och därmed minskar markens genomsläpplighet.
Nu vet jag inte om detta är ett allmängiltigt problem, vi har ju generellt sätt väldigt låga halter av organiskt material i de högproducerande skånska jordarna.