Art-ism

På samma obiologiska och ohistoriska sätt som muppar i gröna rörelsen, på myndigheter och andra ställen värnar om den politiskt korrekta biologiska mångfalden sprider sig nu skräcken för de nya arterna. Projekt Daisie är en EU-finansierad verksamhet som ska hålla koll på vilka arter som finns och vilka som är på väg in i Europa.

Vill man dra verkligt höga växlar på det hela är det samma tankegods bakom detta som bakom tankar om rasrenhet, judeutrotning och tvångssteriliseringar. Endast de arter som kan visa hemortsrätt i Europa ska få finnas här och fortplanta sig.

Vi är moraliskt förpliktigade av våra höga ideal att bibehålla alla gamla europeiska arter för deras renhets skull och samtidigt hålla alla orena element borta. Liv, utveckling, förändring är inget som passar in i den europeiska rasismens tankemönster.

Trots all insikt om en ständigt föränderlig värld finns en romantisk intrinsikalistisk föreställning om status quo som en ständig underström i europeisk natursyn. Hur länge kan den törnrosasömnen vidmakthållas?

Det här inlägget postades i Miljö och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Art-ism

  1. B-J Bjurling skriver:

    Nej, nu tar du väl ändå i i överkant. En helt annan tolkning skulle ju vara att detta är ett utmärkt exempel på en antropocentrisk natursyn. Att människan verkligen inte är ”moraliskt förpliktad” att acceptera vilken ”biologisk mångfald” som helst, utan att det är vi människor eller ni markägare som bestämmer vilka arter som ska få lov att finnas här. I europa eller Sverige eller Västergötland… Och att dra på med ”art-ism”, höga växlar och judeutrotning är debattstrategier du kopierat från djurrättarna. Du är förstås ute efter att ge artkonservatismen en känga, och visst har du en poäng där, i att det inte finns någon mening i att bevara status quo eller ”ekologisk jämvikt” för sin egen skull. Frågeställningen kan ju även kopplas till GMO-debatten. Men jag tycker du balanserar farligt nära gränsen till att legitimera djurrättarna genom att kopiera deras argumentation.

    • mats skriver:

      Både ja och nej. Jag lämnade ju en liten brasklapp när jag skrev, ”Vill man dra verkligt höga växlar”. Alltså medveten om att jag sköt en bit över målet.
      Problemet med DIASIE, som jag ser det är att vi får en överstatlig myndighet som bestämmer vilka arter markägarna ska tillhandahålla EU och var. Dessa bestämmelser kommer att hämta mer input från gröna påtryckargrupper än från markägarna. Anser dessa grupper att det ska finnas varg i Paris, för där fanns varg för 2000 år sedan, då ska det enligt EU-logik finnas varg där också, osv.
      Situationen blir ohållbar för att de som trycker på och de som bestämmer inte tar något ansvar gentemot dem som tvingas verkställa eller leva med konsekvenserna av besluten.
      Jag känner inte att du visat att jag resonerat som djurrättarna (eller att jag gjort det). Men om de börjar argumentera som jag blir jag inte ledsen. Dock bra att du uppmärksammar mig på risken!

  2. Niklas skriver:

    Det finns onekligen gott om exempel, där inplanterade (eller förrymda) arter onekligen är mycket framgångsrika och konkurrerar ut eller åtminstone kraftigt decimerar de ”ursprungliga” arterna. Några exempel:

    1 Sveriges i särklass vanligaste gås är ju kanadagås, som ju började inplanteras först 1927 i Sverige http://sv.wikipedia.org/wiki/Kanadag%C3%A5s (jag räknar inte smörgås till gässen… :) )

    2 Minkar är ju ett annat exempel, där förrymda individer spridit sig ganska rejält. Detta problem har ju förvärrats genom djurrättsterroristernas illgärningar.

    3 Mördarsniglar har ju blivit ett stort problem i bl.a. många trädgårdar.

    4 Utomlands finns ju andra skräckexempel, t.ex. kaninerna i Australien och Nya Zeeland.

    Så när nya arter etableras i ett område, kan det få stora konsekvenser för befintlig flora och fauna. Således har jag en hyfsad respekt för projekt DIASIE ambitioner.

    • mats skriver:

      Jo, allt det där är jag medveten om och har respekt för. Alla arter du nämner, utom mördarsniglarna, har avsiktligt men kanske inte medvetet förts in av människan.
      Min poäng är dock att när förhållanden är de rätta så kan inte en ny art stoppas, vilket mördarsniglarna visar. Omvänt, när förhållandena förändrats till ohållbara så kvittar det vilka insatser människan gör, arten kommer att försvinna. Sålunda, att det är ett komplett slöseri med tid och pengar att försöka stoppa naturens gång. I förlängningen är det rent skadligt om man inför krav och restriktioner som tvingar exempelvis markägare att föra denna meningslösa kamp.

Kommentarer inaktiverade.