Feministisk patriotism?

Ett svenskt “örhänge” som tycks vara älskat över generationsgränser och tider, oavsett politisk hemvist med mera, är Någonstans i Sverige (han är min soldat), Ulla Billquist 1940. Den sjungs av en kvinna som gör klart att hon med stolthet stödjer sin man som gör beredskapstjänst under andra världskriget. Trots att han inte utgör någon tjusig figur, förmodligen inte är någon bra soldat osv. Men han är hennes man och därför värd hennes omtanke. Visan har spelats in även av andra.

När Tammy Wynnettes “Stand by your man” (1968) kom till Sverige utlöste den en våg av harm och indignation bland “moderna” kvinnor. Ställa upp på en karlusling, så hemskt! Vilket slaveri för en kvinna. Detta fruktansvärda förutsattes innebära att laga mat, städa, diska, tvätta och obetalt sex. Denna syn på Stand by your man har i stort bestått genom decennierna.

Den melodi som legat längst på 50-årsjubilerande Svensktoppen är Du är min man, med BAO och Helen Sjöholm (2004). Även den på samma tema och med vissa slingor lånat från Stand by your man. Den kan sägas redan vara en älskad klassiker.

Jämför man texterna är den stora skillnaden att Wynnettes sång är amerikansk. Det kan väl inte vara så illa att det är värre med en amerikansk sång, bara för att den är amerikansk. Eller är det så att mannen i de svenska texterna är kvinnans som egendom? Hennes att förfoga över. Passar det svenska feminister bättre att vara dominatrix än passopp? Obs att båda uttrycken är tänjda långt utanför vad som framgår av respektive text. Hur skulle det ställa sig om man lade in uttrycket solidaritet istället, vilken av kinnorna är mer solidarisk med sin man och famlj?

När Tammy avlidit noterades det kort i svenska nyheter. I USA hölla man en hyllningskonsert till hennes minne, där många unga sångerskor sjöng hennes sånger. Med stor inlevelse.

 

This entry was posted in Jämlikhet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.