Det finns en önskan från europeiska konservativa att efterhärma den amerikanska konservativa synen på liberalism och liberaler, att de är socialister. Socialisterna å andra sidan är mer än glada att ta emot i synnerhet socialliberaler i sina led. Här måste liberalerna kraftfullt hävda sin borgerliga hemvist. Annars finns snart ingen frihetlig politisk kraft i Europa heller. Att vara liberal är som att balansera på en knivsegg. På vardera sidan väntar kollektivismens avgrund. Balansakten måste likväl utföras om friheten ska hävdas.
Socialism och konservatism är kollektivistiska ideologier som avskyr att folk gör som de själva vill. I deras idealvärld gör alla som centralkommittén, kyrkorådet eller byäldsten bestämt.
Sociologin, samhällsvetenskapen, har nu i 263 år (avsiktligt) under vetenskaplig täckmantel försökt bana väg för socialismen. Eftersom konservatismen är en likaledes kollektivistisk idé, men med avsevärt mycket tydligare ledord och ledare, har man lyckats marginalisera denna.
Liberalismen har varit mycket mer svårgripbar för socialisterna. Människor med frihetliga ideal för individen är mycket svårare att övertyga om kollektivets förträfflighet. Det är endast i två fall man förmått marginalisera de frihetliga liberalerna. Det är när man lyckats få dem att överge individen för antingen den socialistiska gemenskapen (socialliberaler) eller i konservativ anda acceptera överordnade auktoriteter.
När de konservativa accepterar socialismens annektering av liberalismen och från sitt håll knuffar ut liberalismen från den borgerliga sfären, då står de konservativa där ensamma, försvagade och lätta offer för det socialistiska kollektivet, majoriteten, proletariatetsd diktatur.