Prätorernas julafton

Margareta Åberg, verksamhetsledare för Sveriges Grisföretagare, väckte stor uppmärksamhet för en månad sedan när hon jämförde djurrättsaktivister med anställning som djurskyddsinspektörer, med om nazister skulle jobba som poliser. Många förskräcktes vid jämförelsen och hon tvingades till avbön.

Problemet är att hon hade rätt och hon hade mer rätt än vad som framkommit. Jag tänker då inte på nazistiska åsikter specifikt, utan mer på den större och mer principiella frågan om jäv. Vi är jättenoga med att ogilla jäviga politiker, svågerpolitik anses oförlåtligt. Nämndemännens eventuella jäv har ifrågasatts och blotta misstanken kommer nu att kosta oss skattebetalare miljontals kronor extra i rättegångar som tas om.

Men myndighetstjänsemän med specialintressen, eller särintressen, är det ingen som ifrågasätter. Varför inte det? Varför gör inte politikerna det? De är ju våra ställföreträdare som arbetsgivare till dessa tjänstemän. Varför ställer inte media, den tredje statsmakten dessa frågor?

På våra länsstyrelser och i Naturvårdsverket finns det massor av tjänstemän som är mer eller mindre engagerade i olika natur- och miljöorganisationer. Det anses rent av vara en merit med ett visst engagemang när man söker dessa tjänster som inspektörer och handläggare med ansvar för tilltsåndsgivning, bidragsbeslut, förelägganden med mera, för djurskydd, biotopskydd, vattenvård, våtmarker, kulturminnen, jordbruksstöd, viltvård, skogsskötsel, strandskydd etc. Hur ofta prövas deras privata intressen eller fritidsengagemang mot regler om jäv?

Inte ofta, att döma av de märkliga turer och hemmasnickrade beslut som faktiskt redovisas då och då i pressen. Men som aldrig tycks föranleda frågor om jäv och lämplighet för tjänsten. Jag önskar att Åberg stått på stå sig, tagit upp jävsfrågan och vidgat den till andra områden av myndighetsutövning. Tänk om något ledande riksdagsparti kunde väcka frågan om att åter införa tjänstemannaansvar?

Det är en evig sanning och erfarenhet att om man inte rensar i rabatten tar ogräsen över fullständigt. Håller man inte efter väktarna, tvingar tjänstemännen att hålla sig till lagen och sin arbetsuppgift, så kommer de att avvika från den smala vägen. En sådan slapphet i tillsättande och styrning av tjänster med makt över individer, resurser och företagande, kommer med fullständig garanti att dra till sig och lotsa fram rötäggen till maktpositioner.

Skulle sådana dubbla lojaliteter förekomma eller ens misstänkas inom krigsmakten eller underrättelsetjänst skulle frågan om hot mot rikets säkerhet ställas. Men dubbla lojaliteter i skarp myndighetsutövning reser inga frågor om hot mot rikets demokratiska system eller hot mot rättsstatens upprätthållande. Inte ens frågan om likhet inför lagen ställs. Varför är det så?

Det här inlägget postades i Frihet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Prätorernas julafton

  1. Samuel af Ugglas skriver:

    Upplös den så kallade riksdagen, oavsättliga, skattefinansierade tjänstemän skriver och tolkar numera förordningar och regelverk helt efter egna agendor. Den svenska landsbygden körs långsam och säkert mot avgrunden och i slutänden finns det ingen som vill ta ansvaret för någon produktion. Politikerpatrasket föser väljarna rakt i armarna på SverigeDemokraterna trots den senaste tidens mediaförföljelse.

  2. Niklas skriver:

    Troligtvis för att dessa tjänstemän och deras myndighetsutövning är rätt populära hos den breda allmänhet, som inte drabbas negativt av dem och deras beslut. Även om det finns ca 300 000 skogsägare, så är det ändå bara ca 3% av befolkningen. Det är kanske ungefär lika många skärgårdsbor, som påverkas utan strandskyddslagen. Majoritetens diktatur helt enkelt.

  3. Niklas skriver:

    Myndigheterna borde kanske ta åt sig av http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-skapa-nya-jobb-ar-inte-alltid-samhallsnyttigt_7675520.svd och föregå med gott exempel. Deras jobb är alltför sällan till gagn för samhället, tycker jag.

    • mats skriver:

      Christer Sanne, som skrivit artikeln och författat en rapport till Naturvårdsverket underminerar sin egen trovärdighet med följande påstående i artikeln: ”Tillväxten drivs av ökande produktivitet…”
      All ekonomisk teori jag känner till, utom marxismen och gröna slogans, hävdar att all ekonomi ytterst drivs av efterfrågan. Utan efterfrågan, ingen produktion. Utan efterfrågan, ingen drivkraft till ökad produktivitet.
      Ökad produktion, ökad produktivitet och nya produkter är det som summeras som tillväxt. Men dessa faktorer driver inte tillväxten, det gör efterfrågan. Hvergang!

      • Niklas skriver:

        Tja, balansen mellan tillgång och efterfrågan kan ju vara komplex, där bl.a priset ofta spelar en mycket avgörande roll.

        Nu var ju inte tanken med länken att diskutera vilken parameter som styr tillväxten, utan snarare att förmå myndigheternas byråkrater att jobba mindre och därmed minska mängden elände för medborgarna i allmänhet och markägare i synnerhet.

        • mats skriver:

          Helt enig! I synnerhet som de tydligen inte begriper ekonomiska fundamenta, de borde inte få jobba med att bestämma över oss alls.

  4. B-J Bjurling skriver:

    I samband med ett JO-ärende för några år sedan framkom att vilka extremister som helst har rätt att anställas på vilka tjänster som helst. Ty det är först när ett konkret ärende behandlas som frågan om jäv blir aktuellt. En aktivist/tjänsteman kan alltså vara jävig i ett konkret ärende, men inte som handläggare generellt. Staten garanterar alltså inte eller kan inte garantera att myndighetsutövningen är oväldig, utan har lagt över ansvaret på den drabbade medborgaren (eller asylsökanden) att i efterhand åberopa jäv, sedan ett ärende gått honom emot. Min uppfattning är att man inom asylväsendet är väldigt medvetna om problemet, men att man inom miljö- och naturskydd inte alls tar saken på allvar.

    • mats skriver:

      Det goda är det rättas fiende, än en gång. Om det är något eller några som har svårt att förstå när de går över gränsen för det lämpliga, moraliska, lagliga etc. så är det de goda.

      • Niklas skriver:

        Och vad som är gott och vad som är ont är synnerligen subjektivt, inte objektivt.

        • mats skriver:

          Jäpp! Hitler, liksom Stalin, Churchill och De Gaulle ansåg alla att de representerade det högsta goda.

  5. B-J Bjurling skriver:

    …Eller en helt annan aspekt – jag har tittat på postmodernistiska teorier en tid. Enligt dessa handlade moderniteten i hög grad om konfliktlösning, medan postmodernismen hellre lägger tonvikt på konfliktmedvetenhet. För moderniteten var konflikter en störning, en tillfällig olägenhet på väg mot det fullkomliga eller idealiska samhället. Det krävdes bara en sista ansträngning så skulle allt vara frid och fröjd för alla. Resultatet av modernismen blir förstås att den som beklagar sig, som påtalar problem eller orättvisor eller påstådda kränkningar alltid har problemformuleringsföreträdet, blir den punkt som samhället måste anpassa sig efter.
    Om man istället vore medveten om, eller godtog att samhället består av maktkamp mellan motstridiga intressen, med hjälp av diverse härskarstrategier, så blir det lättare att se att den enes framstötar alltid sker på någon annans bekostnad. Ett samhälle där den enda givna vinnaren är lobbyistorganisationerna (t.ex. Westander).
    Så om någon hävdar sig vara kränkt eller orättvist behandlad så är det kanske precis som det ska vara. Någon kanske inte alls har rätt bara för att han är lättkränkt eller bortskämd eller extremt ängslig. Någon kanske bara behöver lära sig veta hut. (Jämför även Martin Moraeus pokermetafor.) Vi borde kanske till och med vinnlägga oss om att kränka de lättkränkta lite oftare.
    Det går inte att i all välmening försöka ge de klagande vad de vill ha och tro att allt blir bra sedan. Eller be om ursäkt så fort någon hävdar sig vara kränkt. (Men då får man förstås inte låta sig styras av Westander.) Man får inte vara så naiv. Man värnar inte de svagaste i samhället genom att konsekvent ge stöd till de som hävdar sig vara de mest beklagansvärda. Man uppmuntrar bara till snylteri – och då är det garanterat de svagaste i samhället som hamnar i kläm. Därmed inte sagt att orättvisor inte finns. Men man är bra blåögd om man inbillar sig att det är de som klagar värst som det är mest synd om.

    • mats skriver:

      Problemformuleringsintiativet är ju strategiskt centralt i en icke-våldskultur. De som förordar att låta alla (utom vita män) beskriva sig själva som kränkta efter eget gottfinnande, de har också lämnat carte blanche till problemformuleringsinitiativ för dessa grupper. Men när alla (nästan) har det, så blir konsekvensen att det upprättas en (informell) inverterad hierarki där de som oftast och lättast kränks får störst utdelning. Om man då som Westander gör sig till tolk och ombud för en kränkt natur, så skapar man oändliga möjligheter till intäkter från alla som inte har en sådan silent partner, en gud eller en Mållgan att hänvisa till för sina krav.

      Det här har blivit en av de längsta kommentarstrådarna på något som jag skrivit, trevligt!

Kommentarer inaktiverade.